Isabelle - Vägen till ett friskare liv

Senaste inläggen

Av Isabelle Ståhl - Lördag 17 sept 23:42

Spenderar sista kvällen och natten i leksand för den här sommaren tillsammans med min kusin. Imorgon förmiddag kör jag ner till Stockholm. Galet vad skönt det ska bli!
Nu har jag precis intagit mina sömntabletter så jag borde få en relativt ångestfri natt. Skönt det!

Dagens Isabelle, ledigt klädd och utan smink. Det är nästan det bästa med helger, känslan av att slippa kravet på mig själv om att se bra ut och piffa till allt. Jag älskar fina kläder och trivs bättre i smink än utan men ibland är det bara så skönt att få vara "ledig".

ANNONS
Av Isabelle Ståhl - Fredag 16 sept 18:55

Sista arbetsdagen firas med middag ute med två av kollegorna. I början på nästa vecka åker jag tillbaka till Stockholm igen. Ytterligare en sommar har passerat och jag är så lyckligt lottad som har ett sånt fantastiskt roligt och utvecklande arbeta som jag varje dag får möjligheten att jobba på tillsammans med dessa underbara kollegor.
Mycket är upp och ner i mitt liv och det händer att jag ibland kan känna en sådan total hopplöshet över allt och att min kraft att orka fortsätta kämpa helt försvinner ifrån mig. Men det här, just det här jobbet, är jag så jäkla stolt över och tacksamheten för att just jag har fått den här möjligheten gör mig så glad.
Trevlig fredag på er alla!

ANNONS
Av Isabelle Ståhl - Torsdag 15 sept 20:45

Jag är fylld med ångest ikväll. Ångesten över livet, mig själv och tiden kommer ikapp och fångar tag i mig. Frågan "vem är jag?" snurrar runt i mitt huvud och ger mig ingen ro. Vad vill jag egentligen göra med mitt liv?
4 månader med sommar har passerat och sakta gör hösten intrång på våra liv. Jag har inte lika mycket panik över att mörkret och kylan kommer som jag brukar ha. Där känner jag mig stabilare. Istället får jag panik över tiden. 4 månader sen jag tog mitt sista steg ut från nacka sjukhus och 4 månader sedan jag tog mitt första steg in i friheten. De här fyra månaderna som nu har passerat känns så otroligt långa och min sjukhusvistelse känns så långt borta men samtidigt så förvånas jag över att sommaren redan är över. Har jag hunnit med allt jag ville göra? Ångest, ångest och ångest. Nej det har jag inte. Tiden flåsar mig i nacken och skrämmer mig. Det skrämmer mig att jag inte hinner med. Jag försöker, som jag så många gånger tidigare lovat mig själv, att stanna upp och fånga tag i mig själv. Fånga tag i drömmarna och ge de liv. Men det går inte, jag hinner inte med. Ångesten skriker att åren springer ifrån mig och att jag aldrig kommer hinna ifatt. Det är så mycket jag har gått förlorat. Jag vet om det men jag kan inte acceptera det.
Mina tankar är mörka och andningen stressad. Jag är verkligen fylld av ångest ikväll.

Av Isabelle Ståhl - Söndag 11 sept 20:29

Viken resa vi fick!
I fredags förmiddag åkte vi till Triumfs glassfabrik i Göteborg på ett studiebesök. Där fick vi gå in och se hur produktionen går till, smaka på helt nygjord glass som ännu inte har hunnits frysa ner (vilken wow-upplevelse det var, hade ingen aning om att så mycket smak försvinner bara genom att frysa ner glassen), besöka ett glasscafe med provsmakning och äta en fantastiskt god lunch. Sedan begav vi oss till hotellet som låg ett stenkast från nordstan vilket för oss betydde shopping och självklart passade vi på att besöka hotellets spa-avdelning. Senare under kvällen var det dags för middag tillsammans med Triumf och efter det mötte vi upp några vänner på avenyn.
Under lördagen drog vi till Liseberg och gjorde Göteborg. Tanken var att vi skulle åka hem sent igårkväll för att hinna med vår kollegas barns dop som var idag men stämningen i gruppen var på topp så vi valde att stanna en natt till! Det blev en trevlig och kul kväll och natt som avslutades ute på avenyn innan vi åkte hem och sov någon enstaka timme innan vi lämnade Göteborg för denna gång. Redan klockan 6 på morgon åkte vi iväg för att komma i tid till dopet.
Jag mådde verkligen löjligt dåligt efter gårdagskvällen och nattens festande så jag satt mig bara i bilen och tvingade mig att försöka glömma bort illamåendet och somna om igen på nytt. När jag hade vaknat till lite och mådde bättre tog jag över körningen och körde den sista biten så att även han som agerat chaufför skulle få en liten chans att sova något.
Vi kom fram till Leksand drygt en timme innan dopet började så det var bara hem och byta om innan vi begav oss till kyrkan igen där jag fick kämpa mot tröttheten.
Summan av det hela är ändå: vilken jäkla fantastisk helg vi fick! Nu väntar dock sängen, tröttheten är slående!

Av Isabelle Ståhl - Torsdag 8 sept 19:24

Jag är så fruktansvärt värdelös på att packa, alltså riktigt brutalt dålig. Hur kan något så simpelt vara så svårt? Under helgen väntar en resa till Göteborg med två fina kollegor. En resa på två dagar men min väska innehåller packning för två veckor. Hopplöst!
Halv fem imorgon bitti åker vi och bara tanken på tiden får mig att fundera på vad jag har gett mig in på. Men jäklar vad kul det kommer bli!

Av Isabelle Ståhl - Tisdag 6 sept 20:21

Hela dagen idag har jag varit trött, riktigt trött. Och illamående. För bara en liten stund sedan tryckte jag i mig flera illamåendemediciner med hopp om att illamåendet ska lugna ner sig. Nu ligger jag i sängen och inser uppgivet att de planer jag hade för kvällen med disk och städning är bara att glömma, illamåendet sköljer över mig som en enorm våg så fort jag rör på mig för mycket.
I söndags var jag tillsammans med min kusin och hennes kompis ute på en långtur med hästarna. Det var så underbart! Vad är det med dessa djur och framförallt denna fart under galopperna som får min ångest att lägga sig platt? Hur kan en ridtur vara bättre än all medicin i världen? Sedan dess att jag började rida och det att jag tog mitt körkort har jag upptäckt att både ridningen och bilkörningen ger mig ett inre lugn som jag inte annars upplever. Kanske har det något att göra med att båda aktiviteterna kräver fullt fokus och en ständigt aktiv förare? Det finns inte samma möjlighet för tankarna, bra som dåliga, att spinna iväg på det sett som de brukar och skapa en inre tsunami inom mig. Kanske är det så enkelt att jag behöver fokusera på något som verkligen kräver min uppmärksamhet till fullo för att ångesten inte ska kunna bita tag i mig.
Nu ska jag försöka sova; de senaste nätterna har jag sovit så otroligt dåligt trots medicin och min kropp verkar ha tagit det som en vana att somna bara någon timme innan klockan ringer på mig och alltid väcka mig när jag äntligen känner att jag sover bra och får den vilan min kropp så väl behöver.
Jag hoppas jag somnar tidigt inatt!

Av Isabelle Ståhl - Tisdag 30 aug 20:10

Det hände något med mig och mina tankar i förrgår. Jag minns att jag grät under kvällen men jag minns inte varför, jag minns bara tårarna. Tårarna och känslan av att ha misslyckats. Jag minns inte tabletterna, inte lättnaden jag brukar känna när jag tar lugnande och jag minns inte heller om jag började må dåligt. Jag minns inte larmet men jag minns när ambulanspersonalen steg in i köket och kom fram till mig. Jag minns att de sa att vi måste åka in till sjukhuset, jag hade inget val. Sen minns jag inget mer. Allt är svart och minnet blir först ljust igen när jag 10 timmar senare vaknar upp på IVA, intensivvårdsavdelningen. Jag ser sladdar överallt, nålar som sitter i båda armarna och händerna, jag ser droppet som sakta rinner in i min arm och jag ser den vitklädda personalen. Personalen som med lugn röst säger att jag är på IVA, att jag har tagit en överdos men att allt kommer att bli bra igen. Återigen minns jag tårarna, tårarna och gråten. Paniken, skulden och ångesten. Vad har jag gjort och varför? Jag frågade vart jag var, var jag på Falun eller på Mora? På Mora sa de, sen är allt svart igen.

Jag vet fortfarande inte vad som hände eller orsaken till det. Vilka tabletter tog jag och varför? När jag kom hem igen möttes jag av två medicinkassar som låg utspridda på köksbordet, jag vet inte om det var jag eller ambulansen som hade lagt upp medicinerna där, fick höra av personalen på IVA att ambulanspersonalen hade gått igenom mina mediciner hemma för att försöka hitta vad jag hade tagit. Frågan förblev obesvarad. Likaså är frågan om varför jag gjorde som jag gjorde oklar, jag vet att jag hade en dålig kväll den kvällen, men så dålig? Jag mår ofta dåligt kvällstid, undviker att göra saker på då för att jag vet med mig att ångesten ofta är högre senare på dagen men det var länge sen jag mådde så dåligt att jag gjorde mig själv illa. Fick jag panik och stoppade i mig tabletterna utan att tänka? Tog jag först några få och sedan fyllde på eller tog jag alla samtidgt? Jag hatar frågor som inte har något svar, hatar ovissheten. Jag hatar att jag inte vet varför jag gjorde som jag gjorde och jag hatar att jag troligtvis inte heller kommer att få ett svar på den frågan.

Från och med förmiddagen igår är mitt minne klart igen, jag minns att jag var trött. Trött och sliten. Trött på mig själv, trött på sjukhuset, trött på alla sladdar och trött på att inte bli pigg trots att jag sov en massa. Jag minns att jag mådde bättre, blev stadigare och ville gå hem. Jag minns personalens blickar mellan varandra och deras osäkerhet. Jag fick inte gå hem, läkaren kom, sa att jag inte fick lämna IVA fören en annan läkare från psyk hade kommit och bedömt mig. Jag fick panik, skrek något i stil med att jag vägrade träffa en psykiatriker, att jag var färdig med psyk och inte ville ha med de att göra. Jag minns hur sjuksköterskan snabbt bröt in och sa att det var en konsultläkare jag skulle träffa, en inhyrd läkare. Jag lugnades konstigt nog av det, varför vet jag inte. Jag var kanske för trött för att koppla att han var inhyrd från psyk. Flera timmar gick och på eftermiddagen kom tre personer in på mitt rum. En överläkare, en AT-läkare och en sjuksköterska. Jag ville inte prata med de, fortsatte att hävda att jag inte ville ha med psyk att göra och att jag inte mådde psykiskt dåligt. "Nej jag visste inte varför jag hade tagit tabletterna, kanske var jag bara trött och ville sova?" Överläkaren fortsatte att pressa, jag fortsatte att vägra svara. Han sa något om att han skulle göra en bedömning om jag fick åka hem eller inte. Jag skrattade till och sa att klockan åtta imorgon bitti börjar jag jobba, jag ska hem. "Det bestämmer inte du, tycker jag något annat åker du direkt till Säter." 

Jag minns att jag tyckte att de var för många inne i rummet, ingen annan pratade förutom överläkaren, var de andra tvugna att vara med? Jag minns hur jag ändrade mig, tänkte att det var bättre om bara AT-läkaren stannade, han såg snällare ut. Det gick inte, alla tre stannade. Överläkaren fortsatte att tvinga på mig frågor och jag fortsatte att svara undikande eller inte alls. Han frågade varför jag bokat av alla tider hos öppenvården, jag svarade att det berodde på att läkarna var idioter. Han frågade för säkert tionde gången hur jag mådde och jag svarade återigen att jag mådde bra. "Jag tror inte på dig" sa han. "Jag bryr mig inte" sa jag. Jag bad de gå, de vägrade. Han sa något mer, frågade vad jag tänkte på. Jag svarade att jag tänkte på att jag längtade ut till det fina vädret. "Det regnar ju" sa han bara och nickade mot fönstret. Jag log och sa att jag tyckte om regn, jag förstår fortfarande inte varför jag ens tog upp vädret. Det finns inget mer jag hatar än regniga dagar, de gör mig deprimerad.

Han frågade ännu en gång varför jag hade gjort som jag gjorde, varför tog jag tabletterna? Ville jag ta mitt liv? Jag svarade bara att hade jag velat ta livet av mig så hade jag tagit en dos som jag inte överlevde, inte en mängd tabletter som gjorde att jag vaknade upp på IVA några timmar senare. "Nu tror jag på dig" sa han. Han nämnde Säter igen, AT-läkaren sa något och sjuksköterskan ställde en fråga som om hon också kände sig tvungen att säga något. Jag lyssnade inte. Tänkte bara på Säter, inte en gång till. Orden LPT, vårdintyg och transport kom upp. "Nej, nej och åter nej!" De lämnade rummet, en sjuksköterska kom in och satt med mig och tårkade mina tårar. Frågade varför jag grät. Jag visste inte, sa bara att jag ville fortsätta som vanligt och gå till jobbet imorgon. Hon tyckte det lät bra, gav mig en servett och lämade rummet, kom tillbaka efter ett tag och sa att hon skulle boka en sjuktransport hem till mig. Först då gick det upp för mig att det inte blev något Säter, tårarna kom igen, denna gång av lättnad. Hon plockade bort allt övervak och drog alla nålar, sa att bilen kom om en timme och att jag kunde vänta på rummet. Men jag vägrade, ville inte vara kvar i det rum som gett mig en sådan panik och ångest, hon visade mig till ett anhgörigrum och bad mig vänta därinne. En anhörig kom in och värmde en matlåda, hon tittade på mig och frågade om det var någon som stod mig nära som låg på IVA. Jag skakade på huvudet och gömde ID-bandet som satt runt min arm under tröjan. "Nej inte så värst sa jag." Hon nämnde att sjukhuset och avdelningen gav henne ångest. Jag nickade, "samma här" sa jag och tänkte att inga ord var mer rätta än de hon just hade sagt.

Sök i bloggen

Presentation


Välkommen till min blogg och min resa tillbaka - Vägen till ett friskare liv.
Jag bloggar om min kamp tillbaka från flera års psykisk ohälsa. Mitt mål är att en dag kunna leva som vanligt igen!

Not swedish?

Fråga mig

28 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10 11
12
13
14
15 16 17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2016
>>>

Arkiv

Senaste inläggen

Tidigare år

Länkar

RSS

Följ bloggen

Följ Isabelle - Vägen till ett friskare liv med Blogkeen
Följ Isabelle - Vägen till ett friskare liv med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se