Isabelle - Vägen till ett friskare liv

Senaste inläggen

Av Isabelle Ståhl - Fredag 12 maj 23:22

Med fint sällskap av syster och kusinen, nya snittblommor i lägenheten och färska jordgubbar kan kvällen inte bli så mycket bättre. Nu taggar vi för helg!

ANNONS
Av Isabelle Ståhl - Måndag 8 maj 16:47

Det händer så mycket i mitt liv just nu! Så mycket roligt och så mycket bra blandat med lite tuffare beslut och prövningar.
Jag försöker fylla mina dagar med så mycket som jag bara orkar med, utöver skolan för att få känna att jag lever. Att jag lever ett liv som faktiskt, trots alla motgångar, just nu är ganska bra.
Jag träffar många fina vänner och jag planerar inför framtiden. Jag betar av kurskrav efter kurskrav i skolan tillsammas med de andra i klassen och jag räknar ner till sommaren och den efterlängtade ledigheten från skolan. Jag spenderar mer tid än på länge med min älskade lillasyster och tillsammans betade vi av en underbar Gotlandsweekend!
Jag ler och skrattar och vägrar låta ångesten komma ivägen.
Men påmind gör den sig dock. Flera besök i veckan till capio ger mig inte utrymme till att glömma eller förtränga. Hela tiden ska mitt mående diskuteras och kontrolleras. Det ska tas ställning kring hurvida jag klarar av att göra det jag vill göra. Är jag frisk nog för att fortsätta gå i skolan? Är jag stabil nog för att åka till Gotland? Klarar jag verkligen av en resa till Leksand just den här helgen? Hela tiden är capio på mig med frågor och funderingar som inte tillåter mig att få vara frisk. För jag är inte frisk. Egentligen vet jag det. Jag vet att bara för att jag har en bättre period just nu så betyder inte det att nästa återfall aldrig kommer att komma. Det kommer det att göra. Det vet jag. Men just nu mår jag bra och jag bara önskar så att sjukvården faktiskt kunde ta vara på det och vårda det istället för att bryta ner det. Bryta ner glädjen med förmaningar och påminnelser om att jag inte mår bra innerst inne. Att det kommer att krasha snart igen.

ANNONS
Av Isabelle Ståhl - Måndag 17 april 14:07

Jag valde att åka in till Stockholm city idag. In till sergels torg och till den fina minnesplatsen som byggts upp på Drottninggatan med ett hav av blommor och hälsningar. Det kändes viktigt för mig att få komma dit. Få se och uppleva det med egna ögon. Få känna känslan av gemenskap och sammanhörighet som låg kvar i luften drygt en vecka efter attentatet.
Den här fredagen är en dag vi i sverige kommer minnas länge och jag vill kunna säga till mina barn att jag var där och hedrade offren efter attentatet, som så många andra stockholmare gjorde. Jag vill kunna säga att jag var där tillsammas med alla andra för att visa att kärleken är störst.
Överallt låg det lappar med budskap om att vi ska ta oss igenom det här tillsammas och jag känner en sån tacksamhet över att jag har så många fina medmänniskor runt omkring mig. Hatet kommer aldrig kunna vinna över kärleken.

När jag fick höra om attentatet var jag 30 mil ifrån Stockholm. 30 mil ifrån den stad jag vuxit upp i och lärt mig att älska. 30 mil ifrån något som jag har upplevt som min trygghet. 30 mil ifrån mitt Stockholm. Jag slogs av det vackra i det hela att även staden 30 mil ifrån mitt Stockholm stannade upp den här fredagen. Telefonsamtal ringdes, både till nära och kära som befann sig i huvudstaden, men även till alla de andra som inte befann sig i närheten av Drottninggatan eller Stockholm den dagen. Ett samtal där inte så mycket mer sades än att kärlek och ett försök till trygghet delades ut. Man kramades, grät och tog sig igenom chocken som vi alla upplevde däruppe, 30 mil ifrån attentatsplatsen. Fredagen den 7e april år 2017 blev Sverige ett enat land och Stockholmarna var inte ensamma att gå igenom det fruktansvärda som skedde i huvudstadens hjärta. Nio miljoner svenskar var med de.
Mitt i allt kaos och bland alla tårar som utspelade sig 30 mil utanför Stockholm såg jag det fina i att se min kollegas 1-åriga dotter sitta i sin vagn med ett stort leende, oförstående om vad som just hänt. Barn föds inte onda. Barn har inga fördomar. Och de barnen är vår framtid. Jag hoppas så innerligt att de kommer få växa upp med en känsla av en samhörighet och med kunskapen om att alla är lika mycket värda. Så enat som Sverige blev den 7 april 2017, så enat vill jag att mina barn ska växa upp.

Jag känner en enorm ilska mot den person som så brutalt valde att släcka fyra oskyldiga människors liv, och förstöra så mångas fler. Men tillsammans med ilskan känner jag en liten smula av tacksamhet. En tacksamhet över att den här fruktansvärda händelsen fick ett splittrat Sverige att vakna upp och fatta varandras händer och sprida kärlek tillsammas. En tacksamhet över att hela Sverige valde att låta kärleken besegra hatet. Min tacksamhet skulle vara oändlig om alla oskuldsfulla barn som föds, föds in i ett land där kärleken förblir starkast. Föds in ett land där vi tillsammas går vidare i ett enat Sverige.

Av Isabelle Ståhl - Lördag 15 april 08:18

Det är så mycket som händer och sker hela tiden. Min kropp skriker efter en möjlighet till vila och återhämtning och en chans att ta igen sig efter allt som varit. Ger jag mig själv det? Nej.
Istället kör jag på världens race med jobb och skola bara två dagar efter utskrivningen igen. Jag vill alltid bort så snabbt från allt som har med sjukvården och psyk att göra att jag tvingar mig vidare i en turbofart för att glömma.
Men jag glömmer inte. Veckorna, dagarna och timmarna jag spenderat på sjukhuset glöms inte bort. De sitter lika färskt i minnet som allt annat runt omkring mig. Alla panik och ångest jag känt sitter kvar och mitt minne vägrar släppa taget. Vägrar låta mig få ro.
Nu ska jag snart ta mig upp från sängen och ut i verkligheten.
Glad påsk på er!

Av Isabelle Ståhl - Onsdag 12 april 23:04

Med betydligt mycket mindre plugg än planerat och med desto mer jobb börjar jag nu dra ner på tempot den här veckan och förbereder för helg. Jag började jobba i fredags med anställningsintervjuer och annat rekryteringsjobb och har sen dess kört på under både vardag och helg, tillsammas med mina underbara kollegor, för att hinna klart allt som måste fixas. Imorgon blir det en ledig dag för mig och jag flyttar ifrån min fina stuga på jobbet till gården i Leksand för att hinna träffa släkten lite grann under påsken.
Nu ser jag fram emot att få sova och vakna utvilad imorgon!

Utsikten från fönstret på övervåningen i stugan jag bor i. Det är något magiskt över Siljan! Som jag älskar denna plats!

Av Isabelle Ståhl - Torsdag 6 april 12:38

Äntligen påväg till mitt andra hem! Väskan är packad och tåget rullar.
Nu ser jag fram emot en dryg vecka uppe i Leksand.

Av Isabelle Ståhl - Onsdag 5 april 21:26

Jag skrevs äntligen ut igår. Efter flera läkarsamtal, hjälp av enhetschefen och lirkande lyckades jag tillslut få bort mitt LPT och lämna avdelningen. Med tanke på att mitt extravak togs bort i lördags och att jag ända tills i måndags hade nollad utgång så jobbade jag på rätt bra för att få komma hem redan på tisdagen. Jag tjatade mycket. Vägrade kompromissa med läkaren om några dagar till på avdelningen och sen nattpermission innan utskrivning. Jag ville hem på direkten.
Natten till idag blev dock tyvärr en smärre katastrof. På avdelningen tryckte de i mig maxdos av olika benzo preparat och vid hemgång togs allt bort. Tänk er själva den abstinens. Den är inte kul kan jag lova.
Låg och skakade hela natten av ångest och ett hjärta som konstant slog i 150.

Jag var iväg till capio nacka idag och träffade min läkare. Fick reda på att jag kommer att nekas DBT eftersom att jag anses vara för ostabil för det just nu. Jag måste alltså bli stabil av mig själv innan jag får påbörja en behandling för att bli stabil. Jag måste kunna hejda mina impulser av mig själv innan jag får professionell hjälp med tricks på hur jag ska hejda de. Visst låter det logiskt! Svenska psykiatrin i ett jävla nötskal.

Imorgon lämnar jag allt det här bakom mig och åker upp till Leksand för att blanda nytta med nöje. Umgås med nära och kära och jobba på min fantastiska arbetsplats! Det är terapi för mig. Stannar troligtvis där över påsken och åker hem först efter det. Skönt med lite minisemester!

Av Isabelle Ståhl - Söndag 2 april 22:40

Jag ligger återigen i sängen i rummet på sjukhuset. Tänkte försöka få mig många timmars sömn inatt. Det ska bli helt underbart att få sova själv i rummet utan en personal som ständigt sitter med i rummet. Jag blir tokstressad av det.
Annars har jag nästan bara sovit och vilat idag, blev helt knäckt av medicinen som jag tog igår trots att jag är medveten om att jag inte tål den. För att få musklerna att sluta krampa och rycka behövde jag ta en massa motmedicin mot det, och den medicinen tål jag verkligen inte heller. Jag kan inte prata normalt utan slöddrar fram orden och äta är bara att glömma med den medicinen i mig. Någonting händer i halsen när jag tar just den medicinen så jag kan verkligen inte svälja, alltså inte ens vatten fungerar. Jag sätter i halsen för varenda tugga eller sked med vätska. Hela kroppen blir så svag och klen av den här medicinen så sväljreflexen försvinner helt för mig.
Slut på klagande! Nu ska jag sova. Natti!

Sök i bloggen

Presentation


Mitt namn är Isabelle, 22 år och från Stockholm.


Här i min blogg får ni följa mina dagar och mitt liv som jag ägnar åt att kämpa för att bli frisk. Återkommande depressioner och panikångest styr idag min vardag.

Not swedish?

Fråga mig

29 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2017
>>>

Arkiv

Senaste inläggen

Tidigare år

RSS

Följ bloggen

Följ Isabelle - Vägen till ett friskare liv med Blogkeen
Följ Isabelle - Vägen till ett friskare liv med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se