Isabelle - Vägen till ett friskare liv

Alla inlägg under maj 2012

Av Isabelle Ståhl - 30 maj 2012 22:43

Ligger i min säng och ska snart sova, ska upp tidigt imorogn för har uppvisning på en av vår teater som vi gjort under kursens gång i skolan. Har förutom teatern bara idrott imorgon och den är jag faktiskt inte helt säker om jag vågar vara med på. Får se hur jag känner mig imorgon, men just mu känner jag mig jävligt skeptisk till det.

Hörs imorgon! :)

Saknar sommar:


ANNONS
Av Isabelle Ståhl - 30 maj 2012 20:32

Fick brev från carema idag om att jag står i kö till att få börja på KBT. Kändes som en jävla bomb slog ner i mitt liv igen när jag läste det. Jag orkar inte vänta längre, jag fick vänta i fem år innan jag fick en bra hjälp förut som jag kände mig bekväm med och sen var jag tvungen att sluta där för att jag blev 18 och nu är det dags igen. Dags att vänta. Klart jag förstår att alla får hjälp i tur och ordning och så men jag orkar snart inte längre. Jag behöver hjälp. Från att ha gått till min psykolog minst en gång i veckan till nu att gå till en läkare typ en gång i månaden. Det funkar inte, jag måste ha någon att prata med.

Känns som om jag håller på att gå  sönder, lite mer för varje dag. Får kämpa mig upp från sängen på mornarna och det första jag gör när jag kommer hem är att gå och lägga mig igen för jag är bokstavligt talat helt slut efter en dag i skolan. Men snart är det sommarlov, tack och lov för det! Då slipper jag all press 0ch krav och får istället bara tänka på mig själv. Ska upp till landet under sommaren, känns både skönt och skrämmande. Skönt med att komma bort från alla krav som jag byggt upp här hemma men skrämmande med att än en gång komma så långt bort från alla hjälp igen. Förra sommaren höll verkligen på att sluta i katastrof och så dåligt som jag mådde då har jag nog aldrig mått. Känner mig livrädd för att det ska hända igen, men hoppas och tror att det inte kommer att bli så. Jag är starkare nu än då, jag har kommit mycket längre med mig själv.

ANNONS

bio

Av Isabelle Ståhl - 24 maj 2012 16:52

Hallå!sitter i stan och väntar på madde för vi ska på bio ikväll. vet dock inte ännu vilken film det blir. mådde jättedåligt imorse och har väl inte varit på topp under resten av dan sen heller. har ju höjt upp min medicin och så fort jag gör det så kommer det massa biverkningar på köpet. har heller ingen läkare jag kan ringa så får helt enkelt stå ut och se om det ger med sig. jag och mamma åkte till prima igår igen och lämnade en tårta till de tre somn"tagit hand" om mig. kändes jättetufft för nu var det verkligen sista gången, känns så värdelöst att jag måste sluta på ett ställe som jag verkligen tycker är bra för att börja på ett annat som jag inte har något förtroende för. nu ska jag fortsätta att sola lite! (ett jättegrattis till min älskade vän sule som gav både mig och hela klassen hjärtattack idag när hon skrek av glädje i idrottssalen! love you darling!)

Av Isabelle Ståhl - 22 maj 2012 22:46

Solig och varm dag idag, underbart! Hade bara shorts på mig hela dagen med en tishirt och gick hem så hela vägen från dansen runt klockan åtta på kvällen utan att frysa. Jag säger bara, kärlek till sommaren!
Idag hade jag bara en lektion och imorgon har jag ingen alls så istället åker jag in till stan och fikar lite med Sule på eftermiddagen, mysigt. Var ett bra tag sen jag pratade bara med henne under en längre stund så känns jätteskönt att få göra det imorgon.

Bild från imorse:

 

Av Isabelle Ståhl - 21 maj 2012 22:58

Satt och pratade med min underbara skolsköterska en stund idag och hon sa något som jag inte har tänkt på förut. Jag beklagade mig inför henne om Carema och hon frågade då varför jag går kvar där och inte någon annan stans. För att Prima har sagt att det är mitt enda allternativ och för att jag måste gå genom de för att kunna komma vidare. Men det fria vårdvalet då? Smart där Isabelle, jag pluggar till undersköterska och har gjort det i snart två år och har totalt glömt bort att vi har fritt vårdval. Jag måste inte alls gå via Carema, jag kan strunta i att gå till de och deras utbildningar! Jag kan faktiskt välja att få hjälp någona annan stans. Får se hur dte blir med det men nu vet jag i alla fall att jag har andra alternativ. Jag måste inte alls gå på ett ställe som jag inte tycker känns bra.

Nu ska jag hur som helst gå och sova, funderar på att även ta en värktablett (eller två, jag menar tar man en kan man likaväl ta fler) för jag har (tränings?)värk i benen och ryggen. Har egentligen ingen aning om varför det värker, det känns mer som växtvärk fast jag har ju slutat växa. Äsch nej jag vet inte varför det gör ont, men ont gör det. Hur som helst så tror jag att det får bli en och en annan alvdeon nu.

Puss

 

Av Isabelle Ståhl - 21 maj 2012 19:01

Jag har alltid vetat vad jag vill, vetat vad mitt slutliga mål är. Att få bli läkare. Men efter att jag varit sjuk i flera år och inte blivit bättre, fått hoppa av flera kurser och blivit tvungen att minska ner tiden i skolan har hoppet om den drömmen mer eller mindre försvunnit. Tanken på att bli sjuksköterska tog snart över och jag började planera min skolgång för att med lite extra gymnasietid så småning om kunna komma in på sjuksköterskelinjen. Men idag så ändrade jag mig. Jag läste en atrikel i Metro, om en ung tjej från en invandrarfamilj utan någon vidare inkomst. Hon hade knappt några betyg från grundskolan och redan tidigt i gymnasiet så hamnade hon snett. Trots det så är hon idag läkare och medverkar i tvprogramet "Unga läkare". I intervjun med henne i tidningen så sa hon nått i stil med att alla kan om de bara vill. Har man en dröm som man verkligen vill uppfylla så lyckas man.
Jag har ofta fått höra från folk att det mer eller mindre är omöjligt att bli läkare för mig, duger det inte med sjuksköterska? Och jo det duger, men jag vill hellre bli läkare. Och jag vet att jag kan klara det. Det kommer inte kunna ta fem år för mig som det normalt tar utan det kommer säkert minst ta sju eller kanske till och med tio. Men det kanske är värt det? Det kanske faktiskt är värt att offra de åren för att sen få jobba med det jag alltid egentligen drömt om. Jag vet att många av er som nu läser det här tänker "Men herre gud lilla du, du kommer ju aldrig någonsin komma in på läkarlinjen, vet du hur höga betyg det faktiskt krävs?" Och nej det kommer jag troligtvis inte göra, i alla fall inte i Sverige. Men det finns fler länder. Polen, England, Danmark, Ungern... Ok jag ska vara ärlig tanken på att åka till Ungern i ett par år för att plugga känns ju inte sådär jättelockande men i efterhand så kommer jag ju att vinna på det. Det kommer att bli tufft, skittufft men jag kan klara av det, bara jag vill och vill vill jag! Jag vet att folk kommer tycka att jag är konstig, naiv och lite väl självsäker och vem vet kanske är det här ett av mina dummaste val hitills men vad fan, lite måste man våga chansa. Går det inte så går det inte, men allt är värt ett försök.

Läkarens ord i tidningen gav mig verkligen en känsla av att jag också kan, jag kan faktiskt. Jag är inte helt världelös. Även om skolan går riktigt tungt nu och mitt mående är långt ifrån friskt så kan jag fixa det här. Men med längre tid. Och det ska jag fan göra också!

Tack till de underbara orden Elly i artikeln och en jättekram till min fantastiska sjuksköterska som fick upp hoppet inom mig idag igen när det kändes tungt. Nu ska jag sätta mig ner och börja skriva på en av de 100 uppsatser som jag måste vara klar med innom några dagar, en god väg påväg mot mitt nygamla mål!

Elly:

Av Isabelle Ståhl - 20 maj 2012 22:36

Ligger hemma i min säng och funderar på att snart gå och lägga mig på riktigt. Har ordentligt ont i magen och har haft det i några dagar nu så tror det vore bra med flera timmars sömn innan skolveckan drar iång igen på allvar.
Idag var jag på picknick med familjen ute på Rosenön (Dalarö). En jättemysig liten ö med världens gulligaste namn, jag menar vem skulle inte vilja säga att man bor på Rosenön?

Tänkte berätta lite om hur det har gått på mötena på Carema. Var där första gången i onsdags och då följde även min psykolog från prima med. Kändes jätteskönt att ha honom med första gången så att jag slapp berätta allt själv och så. Fick i alla fall träffa en läkare som verkar vara bra (har bara träffat honom två gånger så är ju svårt att säga men tycker att han verkade vettig). Första mötet blev jättejobbigt på slutet så vi fick bryta och sen så kom jag tillbaka i fredags istället. Då pratade vi igenom vilka mediciner jag äter i nuläget och vilken typ av behandling jag vill få utav de. Läkaren tyckte att jag skulle få nya sömntabletter eftersom att de andra jag har provat inte fungerar, men där blev det ett blankt nej. Min lever är nog redan överbelastad... Men däremot så lyckades jag med lite övertalning höja min medicin mot ångest ett till snäpp i alla fall. Har försökt intala mig själv att göra det i ett par månader nu och nu äntligen tog jag det steget. Tummen upp för mig! Lyckades även få till så att jag får individuell terapi, han var lite inne på gruppterapi men nej, aldrig! Jag kan inte ens prata med EN person om mina problem ordentligt hur ska jag lyckas göra det för en hel GRUPP? Nej individuell terapi måste det nog vara om jag inte ska sitta och hålla käften på vartenda möte.

Nu mina vänner ska jag sova så att jag är pigg och kry(?) inför imorgon!


...

Av Isabelle Ståhl - 19 maj 2012 23:23

Nästan varje dag får jag höra att folk i min omgivning tycker att jag verkar må bättre nu, att jag ser friskare ut efter resan och att jag ser mycket gladar ut. Och vet ni, det tror jag på. Jag tror att jag ser friskare ut, jag tror att jag ser gladare ut och jag tror på att jag har blivit bättre, bättre på att dölja. Ännu bättre än vad jag var redan innan. Men min högsta dröm är fortfarande att få komma långt bort inne i en skog eller liknande. Det spelar egentligen mindre roll vart det är för ställe bara det är långt ifrån alla människor och att jag bara få skrika. Skrika, skrika och skrika. Bara försöka få bort den här nertryckande, kvävande och gnagande känslan som hela tiden finns inom mig. Jag har blivit bättre, jävligt mycket bättre på att svälja ner gråten och blinka bort tårarna och fortsätta dagen som allt var okej. Men vet ni, det är inte samma sak som att må bra. Det gör mig så jävla ont att enda chansen till att kunna få vettig hjälp är att det ska synas på utsidan att man mår dåligt. Det räcker inte med att man mår psykiskt dåligt, utan det måste ha övergått i ett självskade beteende eller likande för att vården verkligen ska fatta att det är på riktigt. Helt ärligt, vissa dagar har jag lust att bara sluta äta igen, få bli smal igen, få bli sjuk igen, få bli synligt sjuk igen. Inte för att jag vill bli smal och söt, nej utan för att få hjälp. För att solk ska fatta att det är på riktigt. Det är ingen jävla lek som jag eller någon annan håller på med.

Nästan varje dag får jag höra att jag ser ut att må bättre, och ja det glädjer mig. Det glädjer mig att jag har kommit så långt att jag ialla fall inte ser sjuk ut längre men det skrämmer mig också något enormt. För jag vet att desto friskare jag ser ut desto svårare är det att få hjälp.



Sök i bloggen

Presentation


Mitt namn är Isabelle, 22 år och från Stockholm.


Här i min blogg får ni följa mina dagar och mitt liv som jag ägnar åt att kämpa för att bli frisk. Återkommande depressioner och panikångest styr idag min vardag.

Not swedish?

Fråga mig

29 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19 20
21 22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2012 >>>

Arkiv

Senaste inläggen

Tidigare år

RSS

Följ bloggen

Följ Isabelle - Vägen till ett friskare liv med Blogkeen
Följ Isabelle - Vägen till ett friskare liv med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se