Isabelle - Vägen till ett friskare liv

Alla inlägg under juli 2013

?

Av Isabelle Ståhl - 29 juli 2013 10:32

Om drygt två veckor börjar skolan. Jag tänkte ringa skolan jag har fått plats på idag och höra lite hur de tycker jag ska göra. Själv är jag som ett stort frågetecken. Jag vill börja plugga igen, ge skolan en ny chans. Men samtidigt har jag absolut ingen aning om hur det ska gå till. Hur ska jag orka? Usch just nu känns skola om två veckor mer eller mindre omöjligt.

ANNONS
Av Isabelle Ståhl - 28 juli 2013 21:13

Dagen har varit okej eller ja, jämför man med gårdagen så var väl dagens mående rena rama himmelriket. Ångesten igår var fruktansvär, jag kan inte minnas hur länge sen det var jag mådde så dåligt. Men efter ett par stesolid och lite atarax lyckades min kropp och hjärna lugna ner sig lite och på kvällen kunde jag somna utan några större problem. Pratade med Capio idag igen och de vill ge mig en tidigare läkartit. Har min nästa läkartid den 12 augusti, vilket de tycker ligger för långt bort. Men jag vet inte, vet inte om det är värt det. Finns ändå inte så mycket mer att göra för mig. Gud jag känner mig verkligen som ett hopplöst fall ibland. Det är så många läkare och psykologer som har sagt till mig att jag kommer aldrig bli frisk utan mediciner. Jag mår för dåligt för att bli bra på bara terapi. Men jag tål ju inga mediciner har det visat sig. Jag har provat sju stycken nu med både in och upptrappning och allt vad det innebär. Sju stycken mediciner som jag en efter en behövt sluta med. Så vad återstår? Vad finns kvar att göra? Jag vet inte, min familj vet inte, läkarna vet inte. Ingen vet. Jag står kvar på samma ruta och stampar, har glömt hur jag ska ta mig vidare. Det är med andra ord som det brukar vara...

ANNONS
Av Isabelle Ståhl - 27 juli 2013 13:09

Ringde Capio igår och då beslutades det att jag ska påbörja nedtrappningen av min medicin Voxra. Tanken var att jag från och med idag bara ska äta en halv tablett varje morgon i en vecka. Sagt och gjort. Jag delade min tablett och förvånades över att det var ett plasthölje runt tabletten, vilket brukar betyda att man måste svälja tabletterna hela. Jag slog upp medicinen på fass där det stod tydligt att man inte får dela på tabletten eftersom att det kan leda till överdos och krampanfall. Blev såklart skitarg på Capio som gett mig den informationen och ringde upp de. Efter en halvtimme kunde de bekräftade att jag hade rätt. Man får inte dela på Voxra, läkaren igår hade tydligen gett mig fel information. Behöver jag tillägga att jag just nu känner mig extremt besviken och ledsen över den vård som erbjuds inom psykiatrin i Sverige?

Av Isabelle Ståhl - 26 juli 2013 17:49

Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre. Måendet är fortfarande sämre än vanligt och nedtrappningen av lyrican ger mig en sån grov ångest att jag inte vet vad jag ska ta vägen. Jag somnar med ångest och vaknar med ännu mer. Och som om det inte var nog så har illamåendet kommit tillbaka och jag ägnar dagarna åt att ligga i sängen med en spypåse i handen. Läkarna är inne på att det är min andra ångest medicin, den som jag började med för bara några veckor sen, som ger mig det här illamåendet. Så nu börjar nästa nedtrappning, ytterligare en. Jag är livrädd, jag tror inte att jag har psyke nog att klara av det här en gång till. Hur mycket orkar jag innan jag ger upp? Jag vill inte mer.

Av Isabelle Ståhl - 24 juli 2013 13:31

Jag vet inte vad jag ska säga, skriva eller göra. Jag vet inte hur jag ska orka mer. Jag mår så dåligt, är nere i en svacka och jag kan inte ta mig upp igen. Jag orkar ingenting och om jag trots allt hade haft orken så sviker viljan istället. Ingen får röra mig, då skriker jag. Klarar inte av att tänka på andra nu när jag själv ligger på botten. Hur ska det gå? Hur ska jag komma framåt? Herre gud vad tungt det är att må dåligt, jag har ju tappat hoppet. Tappat tron på att det är helvetet kommer få ett slut någon gång. 
Jag får alltid höra att det är viktigt att göra saker, man får inte bara ligga hemma och ge upp. Gå och bada, träffa en kompis, shoppa... Men det går inte, det är ibland näst intill omöjligt. Och de gångerna jag trotsar tröttheten och viljan och faktiskt tar mig till en affär så sviker istället måendet. Illamåendet och yrseln är ett faktum mer eller mindre så fort jag lämnar huset. Jag vet att det beror på nedtrappningen av min medicin och jag vet också att det är därför jag mår sämre psykiskt. Men det hjälper inte att veta, jag mår inte bättre av att få en förklaring. Jag mår inte bättre av att höra "Det blir bättre." För nej, det blir inte bättre. Jag har levt såhär i flera år och det blir verkligen inte bättre. Tvärtom så går det åt fel håll. Från att bara mått dåligt, till att trappa ner skolan, bli heltidssjukskriven och slutligen åka in och ut på en psykavdelning. Vart blir det bättre? När blir det bättre? Jag vet inte, jag vet inte vad folk menar när de säger så längre. Tror de på det själva eller vill de ge hopp? Ge tillbaka det hopp som jag har tappat. Jag tror inte att det kommer bli bättre, eller jo kanske, om några år. Men inte nu, det är omöjligt. Sist jag åkte in på psykakuten klappade läkaren där mig på axeln och sa att du ska allt se, om några år kommer du känna dig lite bättre. Haha, om några år, lite bättre? Snälla ge mig lite mer tröst. Hur ska jag orka leva såhär några år till för att sen må lite bättre. Jag har inte den orken eller viljan för att klara av det. Om några år...

Av Isabelle Ståhl - 22 juli 2013 11:31

Jag vet inte längre hur jag ska göra för att överleva. Ta det lungt, slappna av, ta ett djupt andetag. Jag kan inte, vill inte, får inte. Jag kan inte ta det lungt för jag har en klibbig och äcklig ångest som inte lämnar mig ifred. Jag vill inte slappna av för jag är rädd att tappa kontrollen över mitt liv. Jag får inte ta det lungt för vart jag än vänder mig och vad jag än gör så påminns jag om vem jag är och hur jag mår. Så vad ska jag göra för att glömma? Åtminstone för stunden. Kan jag få en minut, en timme eller en dag att leva fritt. Fri från all ångest och hat. Fri från alla tankar som aldrig lämnar mig ifred. Fri från alla frågor som aldrig ger mig ro. Mina dagar går ut på att ta en dag i taget. På att överleva för stunden. Jag har slutat att planera, slutat att bestämma vad jag ska göra imorgon. Det är ändå ingen mening med för jag vet inte hur jag mår nästa timme. Jag vet inte om jag kommer gråta eller skratta. Jag vet ingenting längre. Allt är bara tomt och svart och jag förstår inte hur andra lyckas leva när jag bara försöker att överleva.

Av Isabelle Ståhl - 19 juli 2013 22:55

Tog en långpromenad nu på kvällen och funderade en hel del. Kände att jag behövde komma ut ett tag i friska luften och bara tänka. Och jag tror nog någonstans att jag idag insåg att jag kommer fixa det här och jag kommer efter allt att få en starkare och mer självsäker personlighet. Allt ont för även något gott med sig, det insåg jag först idag.

Av Isabelle Ståhl - 17 juli 2013 22:26

Jag kämpar som bara den och jag försöker envist att ta en dag i taget. Men det är långt ifrån lätt. Tårarna är många och ångesten är på mig som ett plåster. Men det kommer nog att gå tillslut, jag kommer att klara av det här. Det kommer ta tid och kräva mycket energi men jag vet att det en dag kommer att ge resultat. Och Emelie, det gäller dig också hjärtat! <3

Sök i bloggen

Presentation


Mitt namn är Isabelle, 22 år och från Stockholm.


Här i min blogg får ni följa mina dagar och mitt liv som jag ägnar åt att kämpa för att bli frisk. Återkommande depressioner och panikångest styr idag min vardag.

Not swedish?

Fråga mig

29 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2 3 4 5
6
7
8 9
10
11 12 13
14
15
16 17
18
19
20
21
22
23
24
25
26 27 28
29
30
31
<<< Juli 2013 >>>

Arkiv

Senaste inläggen

Tidigare år

RSS

Följ bloggen

Följ Isabelle - Vägen till ett friskare liv med Blogkeen
Följ Isabelle - Vägen till ett friskare liv med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se