Isabelle - Vägen till ett friskare liv

Alla inlägg under januari 2014

Av Isabelle Ståhl - 31 januari 2014 00:21

Alltså jag kan inte sluta skratta åt det här.
Visst är det såklart hemskt egentligen men jag kan ändå inte låta bli att skratta. Under min tid på lotsen fick jag se de mest sjukaste sakerna och jag fick uppleva en hel del utbrott bland de andra patienterna och även vissa minnen därifrån får mig fortfarande att dra på munnen. Men det här tar nog hem priset.
Bilden är tagen ifrån Hugo Rosas blogg:

ANNONS
Av Isabelle Ståhl - 30 januari 2014 23:58

Jag tog ett par dagars blogguppehåll men nu tänkte jag kika in lite snabbt igen.
Så vad har hänt sen sist?
Min läkare på Sophiahemmets hjärtmottagning (som för övrigt verkar jättegullig) har skickat iväg mig på lite olika undersökningar så får vi se vad de kommer fram till. På ekg som de tog under ett dygn kunde man se att jag flera gånger i vila gick upp till 180 i hjärtfrekvens. Jag har ju tyckt att det går fort men fort? Det kändes faktiskt till och med lite läskigt när hon sa det.
Men jag ska tillbaka till henne i mars och då får vi se hur vi går vidare.
För övrigt så planerar jag och Emelie en resa utomlands i mars som är månaden då det var exakt ett år sedan första gången vi träffades. Jag kommer så väl ihåg första gången vi började prata. Vi hade setts några gånger i korridoren tidigare men ingen hade riktigt orkat säga något mer än Hej till den andra.
Hur som helst så bestämde jag mig och en kille som jag umgicks en del med på avdelningen att vi skulle försöka liva upp stämningen lite och byta ut all ångest mot lite skratt genom att titta på filmen Madagaskar. I TV hörnan satt redan Emelie tillsammans med en personal och helt ärligt så var det killen på avdelningen som förde ihop oss. Han började prata och drog med Emelie i vårt lilla samtal och på något sätt så fortsatte vi att mötas upp trots att vi egentligen inte hade någon ork till det.
Filmen kollade vi på i ungefär en kvart. Ingen av oss har koncentrationen att kunna sitta still och fokusera på tv längre än så. Jag tror att jag sen försökte kolla klart på den typ tio gånger tillsammans med ett annat gäng men vi kom aldrig längre fram en max en halvtimme. En i personalen sa tillslut att nu fick vi ta mig tusan sitta kvar och kolla klart för han ville för en gångs skull få se slutet. Jag undrar om han har fått chansen att se det än?
Hur som helst så kommer emelie och jag att resa tillsammans exakt ett år efter vår vistelse på psyk. Hur bra är inte det? Det visar faktiskt hur otroligt långt vi har kommit. Då, för ett år sedan, planerade vi hur vi skulle kunna orka med den närmsta timmen. Nu planerar vi i vilket land vi vill semestra en vecka.
Åh ibland blir jag så otroligt stolt över vad vi tillsammans har åstadkommit!

ANNONS
Av Isabelle Ståhl - 28 januari 2014 23:43

Jag ligger hemma i sängen och har precis intagit mina sömntabletter.
På mig har jag ännu en gång en hjärtövervakare. Imorgon ska jag få träffa en hjärtläkare på Sophiahemmet.
Jag hoppas så att de kommer fram till en lösning den här gången så att jag åtminstone slipper mina besvär med hjärtat.

Bild på hur jag såg ut idag. Lite sömn och mycket ångest får mig att känna mig sliten. Men jag kämpar på.

Av Isabelle Ståhl - 28 januari 2014 00:29

Den här ångesten gör mig galen.
Jag vet inte längre vad jag ska mig till. Jag har vänt ut och inn och fram och tillbaka på alla mina tankar men paniken finns där ändå. Tankarna lämnar mig inte i fred.
Om jag åtminstone skulle kunna få en enda natt utan att min hjärna går på högvarv.

Av Isabelle Ståhl - 27 januari 2014 00:47

Igår när jag satt på pendeln på väg hem till Emelie så satt jag bredvid en ung mamma, hennes kompis och mammans två små barn. Barnen roade sig med att springa runt i tåget och leka kull blandat med att hoppa mellan alla säten i vagnen och se vem som kunde skrika högst.
Jag höll ut i 20 minuter och tänkte att de är ju bara barn, barn måste ju faktiskt få leka.
Men efter ett tag började jag tröttna. Jag fick gång på gång en hoppande tjej på sätet bredvid mig medans den andra sprang runt och petade på mina och andra passagerares väskor.
Jag blev ganska så ordentligt irriterad och sa så småningom till mamman att det finns ju en gräns på hur ungar kan bete sig på en allmän plats.
"Men du förstår inte, vi har faktiskt sagt till de men de vägrar att lyssna."
Vänta va?! De vägrar att lyssna, ja klart som fan de gör. Det hade jag också gjort om jag hade en mamma som sa till mig en gång men som sedan gav upp och bad mig att inte skrika så högt.
Mammans kompis la sig i och tyckte att ifall jag stör mig på barnens lekar kan jag ju alltid sätta mig en bit bort eller till och med byta vagn. Det är ju faktiskt inte så svårt. (Bara det förslaget att jag ska behöva byta vagn pga att deras ungar har problem att sitta still fick mig till att bli riktigt förbannad).
Och jo, jag förstår visst att man inte alltid kan styra barn. De kommer skrika vissa gånger när de är ledsna oavsett hur många gånger man än säger åt de att vara tysta. Barn kommer alltid då och då springa runt med spring i benen och leka i tågen. Jag förstår det men jag förstår inte hur föräldrarna inte ens kan försöka göra något åt det.
"Du har säkert inga barn själv så du kan inte komma här och säga hur jag ska uppfostra mina barn."
Nej du, jag har inga barn ännu och kanske beror det på att jag inser att jag inte är mogen nog att ta hand om och uppfostra ett eget barn ännu.
Kanske inser jag min gräns medan du fortfarande inte har förstått att gränser är något som barn behöver. De behöver få veta vad som är rätt och fel.
"Barn är barn, herre gud det är ju klart att de måste få leka!"
Självklart. Absolut behöver de leka men det ska inte vara så att hälften av alla passagerare påväg till Haninge måste vara med i leken, frivilligt eller ej.
"Det är inget fel på mina barn, de är hur snälla som helst, bara lite livliga".
Och Ja, jag tror dig. Det är inget fel på dina barn. Det är inte fel på någon, bara på ditt sätt att uppfostra.
Det är inget fel på barnen.
Det är inget fel på dig som mamma.
Det är uppfostran det är fel på.

Vad tycker ni? Gjorde jag rätt eller fel som sa till mamman på tåget?
Får barn alltid vara barn eller måste de också lära sig att anpassa sig efter situationer som vi vuxna behöver göra?

Av Isabelle Ståhl - 26 januari 2014 01:59

Ligger i sängen hos Emelie och ska försöka sova. Känner mig lite nervös inför hur natten ska gå men med lite extra mediciner borde det gå hyfsat.
Emelie och jag hade en liten försenad julklappsutdelning idag. Jag köpte en liten chokladfondue och en handduk till hennes nya lägenhet. Själv fick jag en väska från Friis & company (bild kommer imorgon). Jag blev iallafall jätteglad och den kommer definitivt att användas flitigt.
Bild på Emelies present:

Av Isabelle Ståhl - 25 januari 2014 16:10

Nu är jag påväg till Emelie följer en sleepover kväll tillsammans. Men min väska som jag har packat i ser nog mer ut att tyda på en veckas semester. Herregud att det kan vara så svårt att packa lätt och smidigt.
Just nu känner jag mig glad och taggad inför kvällen. Lite stesolid är taget i förebyggande syfte då jag verkligen inte vill få ångest ikväll.
Jag sitter precis och tänker efter men jag tror nästan säkert att det här blir första gången som jag sover hemifrån sen det att jag blev utskriven från psyk. Jag har varken velat eller klarat av det förut. Men nu ska jag ge det en chans. Ångestmedicinerna är med och jag åker iväg med ett gott humör.
Visst tusan kommer jag att klara av det här!

Av Isabelle Ståhl - 24 januari 2014 23:48

Hejhej, jag har en fråga bara, som du självklart inte behöver svara på :) Vad jag har förstått så äter du stesolid vb, vilket jag också gör. Men jag undrar hur det går för dig att vara på lektioner när du har tagit det? Själv tycker jag att det funkar fint när jag pluggar hemma, men när jag är i skolan och ska svara på frågor och jag samtidigt har tagit stess så känner jag mig lite grötig i huvudet och lite extra seg/trög. Känner du igen det eller går det bra för dig? Tack för en bra blogg! <3

Hej!
Jag var 16 år när jag började äta mediciner mot min ångest och så småningom även depression. I början åt jag inte så starka mediciner utan mer såna läkemedel som man får vid oro och liknande. De här medicinerna hjälpte inge vidare men ingen läkare nämnde någon gång att jag kunde få starkare och jag ifrågasatte de inte heller.
När jag blev 18 flyttades jag över till vuxenpsyk och mådde då sämre än vad jag brukade göra. Medicinerna höjdes något men det vart fortfarande inget jag påverkades av.
När jag i mars förra året blev inlagd på psyk så mådde jag fruktansvärt dåligt. Ångesten var på topp exakt hela tiden och depressionen fick mig att vilja göra slut på skiten en gång för alla. Läkarna därborta började öka på mina mediciner ganska så kraftigt och jag har faktiskt inte så mycket minnen från de två första veckorna där. Jag var mer eller mindre borta av allt lugnande jag fick. Dock förstår jag de, jag var när jag fick riktigt kraftiga ångestattacker vilket jag ibland kunde få flera gånger om dagen riktigt jobbig att handskas med. Jag skrek, försökte rymma från avdelningen, slog huvudet i väggen, självskadade och hotade med att försöka ta livet av mig om de inte gjorde si eller så. Jag behövde de där medicinerna då men jag tror faktiskt att det blev lite för mycket.
Jag minns att jag kunde börja skrika utan anledning och utan ångest bara för att få de där tabletterna av sköterskan för att det gav mig en sån skön och härlig känsla i kroppen.
Efter ett par veckor började min kropp vänja sig vid allt ångestdämpande och jag sov inte längre bort dagarna. Jag orkade vara uppe igen trots allt lugnande som jag gick på.
Efter det att jag skickades hem har jag fortsatt att gå på många av de här medicinerna och vissa dagar nu för tiden kan jag gå till skolan fullproppad med stesolid och andra lugnande medel. Men jag märker inte av de längre. Tvärtom så börjar till och med deras effekt att försvinna. Idag måste jag ta mycket högre doser av samma läkemedel som jag åt förut för att uppnå effekt. Men ibland fungerar inte ens det längre.
Allt det här har lett till att jag successivt ökar mina mediciner för att bli kvitt med ångesten och idag får jag automatiskt ångest av att inte ha medicinerna i kroppen. Abstinensen kommer direkt och jag måste nog säga att jag mer eller mindre har råkat hamnat i ett beroende. Det är inte alls vad jag vill men gud vad svårt det är att sluta med skiten när man väl en gång har börjat.
Så som svar på din fråga: Nej jag blir inte trött eller seg av stesolid längre, bara i bästa fall lugn. Däremot blir jag fortfarande helt borta på Stilnoct (sömnmedicin) och jag har flera gånger gjort saker på natten som jag inte har något minne av dagen efter.
Om jag var du skulle jag försöka sluta med stesoliden. Det är ett helvete att sluta och din ångest kommer att öka men samtidigt kan jag nästan lova dig att du kommer behöva öka din dos för att få effekt om ett tag och att sluta då är ett ännu större helvete.
Ångest är inget man dör av, det är inget farligt. Men jag vet. När man väl sitter där med panik ända upp till öronen är det inget man tror på. Men det är faktiskt så.
Fortsätt kämpa och ge inte upp! Det kommer att bli bättre en dag.
Du får jättegärna maila mig om du undrar över något mer eller bara vill prata.
Kram från mig!
isabelle-94@live.se

Sök i bloggen

Presentation


Mitt namn är Isabelle, 22 år och från Stockholm.


Här i min blogg får ni följa mina dagar och mitt liv som jag ägnar åt att kämpa för att bli frisk. Återkommande depressioner och panikångest styr idag min vardag.

Not swedish?

Fråga mig

29 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2
3
4
5
6 7
8
9
10
11 12
13 14 15 16
17
18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28
29
30 31
<<< Januari 2014 >>>

Arkiv

Senaste inläggen

Tidigare år

RSS

Följ bloggen

Följ Isabelle - Vägen till ett friskare liv med Blogkeen
Följ Isabelle - Vägen till ett friskare liv med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se