Isabelle - Vägen till ett friskare liv

Alla inlägg under november 2014

Av Isabelle Ståhl - 30 november 2014 01:11

Förlåt för en sån dålig uppdatering som det har varit den senaste tiden. Jag mår återigen väldigt dåligt och har inte hittat någon riktig motivation till att blogga. Jag sover inte på nätterna och i vissa fall kan det gå flera dygn innan jag får lite sömn. Jag hör och ser saker som egentligen inte finns och ibland känns det som om jag befinner mig mitt i en jordbävning för att allt runtomkring mig skakar.

Men det har blivit bättre, i början av veckan var det som mest kaos men sen fick jag några nätter med några timmars sömn och jag tog mig upp på banan igen. Nu har jag dock verkat falla ner igen och nätterna är och förblir sömnlösa.

I mer eller mindre ren desperation ringde jag till mobila teamet under kvällen idag och bad om hjälp men möttes bara ännu en gång av besvikelse. De hänvisar som vanligt vidare till St görans psykakut och när jag påpekade att jag inte ville dit igen fick jag höra att det trots allt inte var så lång tid kvar tills på måndag då läkarna är på plats på Capio.

Och nej, det är inte lång tid kvar tills på måndag men när man inte har sovit någonting på ett par nätter och när man får för sig att man ser hur taket plötsligt spricker upp så är det plötsligt väldigt lång tid kvar tills på måndag.

Däremot är jag fortfarande rätt så pigg på dagarna (hur nu det kan gå till?) och jag försöker plocka och fixa med småsaker hela tiden för att inte bli helt knasig.

Jag börjar nog inse att jag snart kommer behöva sluta med den här medicin som ger mig så otroligt mycket energi. Det tar emot något enormt och varje morgon tänker jag att det måste bli den sista som jag tar den men nästa morgon händer samma sak igen. "En dag till bara, inatt kommer jag nog sova trots att jag tar tabletten". Och så fortsätter det. Jag tar en tablett, blir onaturligt pigg och uppe i varv och sover ingenting men jag mår förbannat mycket bättre nu under dagarna än vad jag gjorde tidigare. Det är därför jag inte vill ge upp de, jag orkar inte falla rakt ner igen och må skit varje dag utan att ha varken lust eller energi att göra någonting annat än att sova. Så därför fortsätter jag ett tag till.

ANNONS
Av Isabelle Ståhl - 24 november 2014 21:50

Glöm allt jag sa om att det sakta men säkert börjar kännas lite bättre.
Idag vaknade jag upp till en helvetes dag där jag inte ens kände igen mig själv. Till capio kom jag aldrig iväg. Sömnbristen och ångesten bet tag i mig på ett sinnessjukt sätt och jag gav upp. Just nu går tankarna bara runt, runt i huvudet och jag vet varken ut eller in. Jag vet bara att jag mår dåligt och att den där mentala kraschen jag känt på mig skulle komma, kommer komma snart.

ANNONS
Av Isabelle Ståhl - 24 november 2014 02:22

Länge sen jag skrev nu så ville mest bara kika in och säga Hej. Jag kämpar på här hemma och tycker att det går ganska bra. Min extrema superenergi börjar sakta ge med sig och jag upplever inte längre mig själv som särskilt speedad. Sömnen däremot, den är som den är. I fredags kväll hade jag en sån längtan efter att få sova en hel natt att jag helt enkelt tog några extra sömntabletter. Kanske inte det bästa valet jag kunde gjort men i det här fallet kände jag att ett undantag faktiskt skulle hjälpa mig mer än att stjälpa så det fick helt enkelt lov att kännas Okej. Jag måste sova på nätterna för att orka fortsätta kämpa på dagarna. Så är det bara.
Imorgon har jag tid på Capio och jag som från början hade en miljon saker att ta upp har nu begränsat det till bara just sömnen. Såhär som det är nu fungerar inte länge till. Jag måste få hjälp att hitta en mer långsiktig lösning än att fokusera på en natt i taget.

...

Av Isabelle Ståhl - 19 november 2014 02:51

Jag har fortfarande svårt att komma till ro och trötthet är inte längre något som existerar i min värld. Det känns lite konstigt att allt bara har vänt. Från att ha varit trött hela tiden till att inte ens känna av det. Visst kan jag känna mig lite seg någon dag men aldrig så trött att jag vill sova. Hur det går med sömnen säger ju med andra ord sig själv lite grann när man inte kan bli trött. Jag ligger fortfarande i sängen klarvaken och kämpar för att inte springa upp och hitta på någonting att göra. Den enorma sömnbristen som jag bär på märks i överhuvud taget inte och jag kör på mitt race på dagarna ändå. Jag går hela tiden och väntar på kraschen. Det här kommer inte att funka länge till och jag är livrädd att jag kommer falla längre ner än var jag var tidigare när kroppen och psyket börjar känna av alla mina timmar med vakenhet.

Jag bakade förresten lussebullar idag. Ingenting gick riktigt som jag tänkt mig och det var hundra gånger svårare att få till allt än vad jag hade räknat med. Men resultatet blev helt klart godkänt. Nu är det bara att vänta på att det ska bli 1:a advent.

Av Isabelle Ståhl - 15 november 2014 00:06

Go kväll alla fina bloggläsare!

Idag har jag inte gjort något speciellt utan bara varit hemma och tagit det lugnt. Imorgon däremot blir det till att gå upp relativt tidigt för att så småningom åka iväg på dop. En av mina klasskompisar från gymnasiet fick barn i somras som nu alltså ska döpas. Det är helt otroligt egentligen, tänk att mina vänner har börjat få barn!

Jag tror att det kommer bli en jättemysig dag och jag ser fram emot att träffa några andra tjejer från klassen som jag inte har träffat sen studenten. Usch vad fort tiden går, jag hatar att åren går så fort när jag mår dåligt. Jag hinner liksom inte riktigt med. Folk pluggar, jobbar och lever medans jag aldrig lyckas komma vidare. Jag sitter fortfarande och kämpar med gymnasiet och inser att det egentligen är för tufft för mig att plugga det här nu. Jag borde lägga ner studierna, sjukskriva mig och kämpa för att må bra. Men det blir inte riktigt så. En sjukskrivning och ännu ett avhopp från skolan får bara min ångest att öka tragiskt nog. Ska jag vara helt ärlig så är jag rätt så säker på att det var min studietakt och all press från skolan som gjorde att jag fick ett återfall den här gången och lades in på sjukhus. Jag klarar inte av att plugga nu men jag måste. I sommar blir alla mina betyg som jag har skrapat ihop genom åren ogiltliga och jag skulle behöva läsa om mer eller mindre hela gymasiet. Råkorkat jag vet. Korkat men sant. Så det är bara för mig att lägga i ytterligare en ännu högre växel och inse att jag har förlorat tre veckor på grund av det här.. Två veckor på sjukhus där jag inte fick tillgång till datorn och en veckas återhämtning här hemma innan jag kör igång igen. Den veckan behövde jag kände jag, även om den tiden egentligen inte finns. Jag tog mig den tiden helt enkelt. Så fort jag är klar med gymnasiet ska jag slänga alla mina skolböcker i sjön och inse att nu finns det inte längre några krav på mig från skolans sida. Nu kan jag göra vad jag vill. Jobba och må bra. Skolan får mig att bryta ihop, ända sen jag började årskurs åtta har pressen från skolan med alla prov och uppgifter fått mig att sjunka ihop. Jag klara det helt enkelt inte, iallafall inte så som jag mår nu. Och det känns så jäkla skönt att jag äntligen har börjat acceptera det.

Av Isabelle Ståhl - 14 november 2014 02:46

Jag har inte bloggat på ett tag och tänkte att det är dags för en liten uppdatering. På avdelningen blev jag insatt på en ny medicin, Voxra som ska ge mig mer ork och energi samt hjälpa till med att lindra min depression. Jag har ätit den förut ett kort tag men drabbades av biverkningar så jag var tvungen att sluta med den. Men nu var det alltså dags igen. Alla är ju värda en andra chans och så även mediciner.
Jag kände inte så mycket i början men någon dag efter min utskrivning började jag plötsligt att tänka annorlunda. Livet blev färgglatt igen och den gråskaliga värld jag så alltid annars lever i försvann. Saker blev roliga att göra och jag började se fram emot olika grejer.
Jag åkte iväg till stan en hel dag utan att bli helt slut i tre dagar efter (jag blev faktiskt inte ens trött), jag började klä upp mig och sminka mig och jag började känna att livet äntligen hann komma ikapp mig.
Och så känner jag fortfarande. Jag skulle rent ut sagt nästan våga påstå att jag mår bra. Men det är lite skrämmande för allt känns så konstgjort.
För två veckor sen var jag helt inställd på att avsluta mitt liv, för en vecka sen kändes allt svart och jobbigt och idag mår jag bättre än någonsin. Det går liksom inte riktigt ihop. Det känns inte äkta och jag vet att det inte är äkta. Det är så oäkta det bara kan bli och frågan är hur länge det håller i sig innan jag faller ner igen?
Jag har inte orkat må eller leva som jag gör nu på tre år och plötsligt över en natt så ändrades hela mitt liv och mina vanor. I början sov jag absolut ingenting, jag blev liksom aldrig trött. Nu har jag börjat tvinga mig själv till att åtminstone försöka sova, för jag inser ju någonstans att det inte kan vara nyttigt med tre dygn på raken utan en gnutta sömn och ändå känna sig som den piggaste människan på jorden. Jag försöker gå och lägga mig nu på kvällarna men det går inte riktigt alltid. Jag är så sjukt pigg, det går inte att förklara men det känns som en omöjlighet att spendera mer än en kvart liggandes i sängen sen känns det som om jag ska sprängas. Hela min kropp är fylld av energi och jag vill bara slänga mig upp ur sängen och upptäcka världen. Bokstavligen talat alltså. Folk kallar mig speedad och uppe i varv och jag måste nog hålla med de.
Men som sagt, jag mår verkligen bra nu och jag har massor av planer. Jag har mer eller mindre byggt upp hela mitt liv under de här senaste dagarna. Men någonstans så gror en liten gnutta av ångest ändå inom mig. Det här är inte normalt. Inte ens en frisk människa hade orkat sova så lite som jag gör men fortfarande inte ens kunna förmå sig att känna sig trött. Jag inser att det här inte är bra i längden men samtidigt så kan jag inte låta bli att njuta, åtminstone för stunden. För känslan inom mig känns verkligen fantastisk!

...

Av Isabelle Ståhl - 9 november 2014 02:01

Natt igen och ångesten kommer smygandes, men det går. Jag klarar det här. Det är jobbigt, det är faktiskt jävligt jobbigt men det känns redan bättre jämfört med när jag kom hem. När jag lämnade avdelningen och stängde dörren för sista gången i torsdags var jag så säker på att jag skulle vara tillbaka inom ett par dagar igen. Men jag är inte lika säker längre. Istället har jag en känsla av att jag kanske äntligen är på rätt väg och att jag sakta men säkert börjar bygga upp en framtid, en plan och ett liv. Ett liv som jag faktiskt vill leva.

Sök i bloggen

Presentation


Mitt namn är Isabelle, 22 år och från Stockholm.


Här i min blogg får ni följa mina dagar och mitt liv som jag ägnar åt att kämpa för att bli frisk. Återkommande depressioner och panikångest styr idag min vardag.

Not swedish?

Fråga mig

29 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6 7
8
9
10
11
12
13
14 15 16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2014 >>>

Arkiv

Senaste inläggen

Tidigare år

RSS

Följ bloggen

Följ Isabelle - Vägen till ett friskare liv med Blogkeen
Följ Isabelle - Vägen till ett friskare liv med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se