Isabelle - Vägen till ett friskare liv

Alla inlägg under april 2015

...

Av Isabelle Ståhl - 28 april 2015 21:07

Det är så mycket just nu, livet bara matar på med måsten och krav och mitt i allt försöker jag må bra. Stressen är på mig konstant och får mig att känna mig så liten och rent ut sagt hopplös. Men det funkar, än så länge funkar det. I helgen var jag ute på Väddö med första hjälpen gruppen på utbildning och övningar och på torsdag ska jag iväg med några av de upp till Uppsala och nattvandra på valborg.
Jag fick förresten en kallelse till en specialistläkare på måndag för att påbörja en utredning kring mina andningssvårigheter. Håller tummarna för att de hittar något! Och så har jag även fått en tid att få träffa narkosläkaren som ska vara med under min tandoperation. Jag hoppas innerligt att de tycker det är okej att jag sövs trots allt som varit. Annars tror jag att jag bokar av allt, jag kommer inte klara av en sån operation vaken. Det kommer bara leda till panik.

ANNONS
Av Isabelle Ståhl - 18 april 2015 01:02

Jag har haft fullt upp idag med en massa saker som behövdes fixas. Bland annat var jag iväg till mitt gamla gymnasium och hämtade ut mina betyg som jag av någon oförklarlig anledning inte hämtat tidigare. Han som lämnade ut betyget till mig sa någonting som fick mig att stanna upp ett tag och fundera. Han frågade hur det kunde komma sig att en person med toppenbetyg i två år plötsligt kunde sjunka så mycket att de flesta kurser hon läste under det sista året inte ens blev godkända? Vad svarar man på det? Jag visste inte vad jag skulle säga, jag sa bara något om att livet har sina upp och nedgångar, sen tog jag betyget och åkte hem. Men hans fråga hängde kvar i luften och kunde inte riktigt släppa taget om mig. För vad hände egentligen? Hur kunde det bli så fel? När började det gå riktigt utför?
Jag minns sista dagen jag var i skolan innan allt totalt kollapsade. Jag minns hur jag på morgonen skulle skriva ett prov i psykiatri och jag minns att jag inte ens hade orkat bry mig om att ta reda på vad provet skulle handla om. Det visade sig vara en fallbeskrivning om en ung flicka som mått dåligt ett tag och som levde väldigt destruktivt på olika sätt. Nu gick det dock inte för henne att vara kvar hemma längre och hon blev inlagd på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning. Det var som att läsa om mitt eget liv. Det var så många detaljer som det stod om där på pappret som jag varit med om bara kvällen innan. Där och då gick det upp för mig att det här går inte längre. Jag behövde också hjälp. Jag lämnade in provet blankt, tog mig hem gråtandes på tunnelbanan och bröt ihop hemma. På psykakuten beslutades det att inläggning var det bästa alternativet och plötsligt insåg jag vad som höll på att hända. Jag höll bokstavligen talat på att förstöra mitt liv.
Det där provet kommer alltid sitta fastklistrat i mitt huvud och när jag satt idag och funderade på vad som egentligen gick så otroligt fel så återkom jag till det igen.
Jag berättade för en av skötarna på den avdelning som jag hamnade på om provet och att det var anledningen till att jag lät mig själv söka hjälp. Hon frågade mig vad som skulle ha hänt om jag inte gått till skolan den dagen och aldrig läst om flickan som höll på att ge upp? Hade jag så småningom ändå insett att jag var en tickande bomb eller hade jag fortsatt förneka situation och fått uppleva smällen? Jag minns faktiskt inte vad jag svarade, jag minns bara att jag funderade väldigt mycket på det hon sa i efterhand. Likaså som jag nu funderar på mannens fråga idag, vad var det som hände egentligen?

ANNONS
Av Isabelle Ståhl - 16 april 2015 23:41

Jag lovade ju er bilder på min överraskningspresent från Sule. En dag på Skansen avslutades med en fantastiskt god söndagsbrunch. Helt otippat med tanke på att Skansen är verkligen inget ställe som vi skulle hänga på normalt. Men det var det som gjorde det så roligt, att det blev något helt oväntat och något helt annorlunda till skillnad från våra vanliga rutiner.

Jag försökte leta upp lite bilder från omgivningen också men insåg att fokuset på den dagens bilder helt klart låg på mig och Sule...

Idag fyllde jag ju 21 år (hjälp vad tiden går!). Jag har lite dubbla känslor för det här med att fylla år. Jag älskar själva födelsedagen med uppvaktning, god middag och så vidare men själva tanken på att bli ett år äldre är inte lika roligt längre. Det var superkul fram till för två år sen då vände det. Jag tycker egentligen om att bli äldre, vuxenlivet har alltid lockat mig mer med jobb och familj än skola och uteliv men det känns som om jag har förlorat så mycket under de åren som jag har varit sjuk och att jag ligger så mycket efter. Min plan var att redan nu studera på högskolan, istället läser jag fortfarande upp kurser på komvux och det gör mig så frustrerad. Jag vill komma framåt, inte komma efter. Men vem vet kanske kommer de här riktigt jobbiga åren kunna ge mig något bra tillbaka senare i livet som jag aldrig skulle fått annars om min resa bara varit spikrak framåt?

Av Isabelle Ståhl - 15 april 2015 23:45

Hej på er alla!

Nu var det ett tag sen jag skrev trots att tanken var en annan. Hur går det då med allt då, hur mår jag? Jo, bättre. Påskhelgen och veckan det efter var katastrof minst sagt och jag var inte mig själv. Jag grät, hade självmordstankar, grov ångest och var tillbaka i det gamla vanliga livet igen. Men ytterligare ett bevis på att jag har blivit starkare: jag tog mig upp! Jag mår fortfarande inte bra men otroligt mycket bättre. Ångesten är dock fortfarande jobbig, framförallt på kvällar och nätter och jag har ständigt en oro i mig för att mista någon som står mig nära eller för att något hemskt ska hända. Det är som om min kropp aldrig riktigt kan eller vågar slappna av ordentligt. Jag är hela tiden på min vakt och känner mig ständigt tvungen till att tänka "tänk om" eller "vad gör jag ifall det här skulle hända?"

Det är mycket som händer i mitt liv just nu, eller mycket och mycket, men för mig som har spenderat en väldig massa tid hemma de senare åren så händer det mycket. Skolan tar en jäkla massa kraft och den får mig på riktigt att vilja kapitulera. Lägga mig ner och skrika att jag ger upp, jag klarar inte mer än såhär. De senaste veckorna har jag känt mig så stressad över skolan att jag har insett att det är den som håller på att göra mig sjuk igen. Jag klarar uppenbarligen inte av att studera, iallafall inte i nuläget. Men den sanningen svider så otroligt hårt att jag väljer att bita ihop och fortsätta köra på ett tag till bara för att inte tvingas stå där som en förlorare igen. Det som känns mest skrattretande är att jag inte ens pluggar heltid och ändå fungerar det inte. Och jag siktar liksom på läkarlinjen inom ett par år, kommer jag ens ha en chans att må så bra att jag kommer klara av det då?

Förra veckan var jag iallafall iväg till en ridskola och red för första gången en lektionsridning. Jag har ju ridit en del privatlektioner och uteritter innan men nu ska jag alltså börja rida en gång i veckan med samma grupp och lärare varje gång. Vilken lycka! Jag vet inte varför just ridning får mig att känna mig så fri. Djur har väl aldrig egentligen varit något jag förstår mig på så bra och tiden tillsammans med själva hästen innan och efter ridningen ser jag mer som ett måste inte något som jag verkligen vill göra. Men själva ridningen woow alltså vilken känsla. Det är som om jag glömmer bort mig själv och alla mina bekymmer och det känns faktiskt även som om ångetsen tappas bort under den tiden som jag sitter uppe på hästryggen. Helt otroligt egentligen!


Vad har hänt mer i mitt liv under de senaste veckorna? Inte så hemskt mycket faktisk. Jag var hos läkaren idag igen då jag sen flera år tillbaka har andningsproblem som jag inte kan koppla ihop med något speciellt. Jag har som sagt haft det länge och attackerna med hosta, andnöd, kliande och svullen hals sitter bara i under några minuter och jag har lärt mig att de går alltid över. Jag blir otroligt rädd när de kommer då jag fortfarande har en sjuk fobi för att inte kunna andas men jag känner mig på något sätt så van vid att de kommer att komma att de inte längre tar upp så mycket energi och oro som de gjorde förut under dagarna. Men under senare tid har de börjat komma oftare, nästan lite för ofta för att det ska kännas okej att bara acceptera. Ungefär varje natt och det slutar alltid med panik från min sida under själva attacken sen lugnar det sig men jag hatar känslan av att vakna upp och inse att jag får verkligen inte luft. Och då menar jag verkligen, i början lyckas jag inte ens skrika för att det är toltalt stopp. Hursom helst så ville jag med denna megalånga förklaring komma fram till att jag är så otroligt trött på att ständigt få höra av vårdpersonal och folk runtomkring att "det är psykiskt". För nej lilla du, det är inte alltid psykiskt. Och jag tror att många andra känner igen sig, alla vi som länge mått psykiskt dåligt får ofta sina symtom förklarade som psykiaska. Och visst, jag kan hålla med om det till viss del men samtidigt så tror jag att vi som mått dåligt så länge känner oss själva och kan känna skillnad på vad som är vad.  Jag känner mig själv och jag vet hur en panikattack som sätter sig på min andning känns. Det känns inte såhär. Det känns så jäkla risigt att bara för att man har en bakgrund inom psykiatrin så viftas mycket bot fast något faktiskt kanske inte är okej alla gånger. Förra året när jag mådde så otroligt illa fick jag höra av både SÖS, vårdcentralen och psykavdelningen som jag låg inlagd på att jag bara inbillade mig illamåendet och kräkningarna framkallade jag. Det är ju helt absurt, jag mådde piss i tre månader innan en läkare på SÖS-akuten plötsligt insåg att det var en av mina mediciner som gav mig det där sjuka illamåendet. Det liksom bara viftades bort och när jag på avdelningen vägrade äta för att jag verkligen inte fick i mig någonting utan att få upp det igen kom anorexiastämpeln direkt upp igen. Enligt läkaren där var det en självklarhet att jag satt och hittade på mitt illamående för att få slippa äta. Jag mådde verkligen pyton under det halvåret som det tog innan jag blev kvitt med illamåendet och medicinen (tre månaders uttrappning...) och en stor del av den tiden spenderade jag hemma, liggandes med en kall handduk över pannan och spypåsen brevid. Jag fick inte i mig någon mat alls och gick ofrivilligt ner i vikt. Fortfarande idag påverkar det här mig jättemycket och varje gång jag känner av minsta tendens till illamående är det som att hela min kropp går igång och förbereder sig på flera månaders helvete.


Nu är iallfall tanken att jag ska gå och lägga mig och försöka få mig ett par timmars sömn. Jag tänkte lägga upp ett inlägg från mobilen imorgon med lite bilder från helgen när Sule tog med mig till Skansen och på söndagsbrunch för att fira min födelsedag. Älskade fina vän vad jag är glad att jag har dig!

God natt!

Av Isabelle Ståhl - 4 april 2015 22:15

Morgonen blev tuff, riktigt tuff men det lugnande ner sig framemot eftermiddagen. Jag mådde verkligen fruktansvärt dåligt och jag hatade mig själv mer än vad jag gjort på länge. Jag hade en sån äcklig känsla inom mig och jag ville bara springa ifrån allt och alla och försöka hitta tillbaka till mig själv igen.
Nu ligger jag i sängen och ska försöka sova, de senaste nätterna har ångesten varit på mig så sömnen har uteblivit så jag hoppas att tröttheten tar ut sin rätt nu och att jag lyckas somna. Det känns iallafall så (hoppfull tjej!).
Jag ska försöka kika in imorgon och uppdatera då också.
Godnatt!

Av Isabelle Ståhl - 3 april 2015 23:21

Jag mår inte så bra nu. Stupet bara kom från ingenstans och drog ner mig. För några dagar sen var allt under kontroll men nu vet jag verkligen inte vad jag håller på med. Jag är arg på allt och alla hela tiden, jag har en ångest som kväver mig, en äckelkänsla över mig själv och en rädsla för att förlora kontrollen helt igen håller mig i ett järngrepp.
Det finns anledningar, skolan är en. Jag gör för mycket hela tiden, hinner aldrig stanna upp och vila. Det är bara plugg, stress och förväntningar som hänger över mig dagarna i ände. Jag gör saker jämt känns det som men ändå inte tillräckligt många roliga saker, saker som ger mig glädje och får mig att må bra. Istället handlar allt som jag gör bara om krav och måsten.
Jag gråter inombords och vill bara försvinna, försvinna från mig själv ett tag och fundera på vad fan jag håller på med. Jag får inte sabba det här igen, jag har varken tid eller ork till att falla ner alldeles för långt ännu en gång.

Sök i bloggen

Presentation


Mitt namn är Isabelle, 22 år och från Stockholm.


Här i min blogg får ni följa mina dagar och mitt liv som jag ägnar åt att kämpa för att bli frisk. Återkommande depressioner och panikångest styr idag min vardag.

Not swedish?

Fråga mig

29 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3 4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15 16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2015 >>>

Arkiv

Senaste inläggen

Tidigare år

RSS

Följ bloggen

Följ Isabelle - Vägen till ett friskare liv med Blogkeen
Följ Isabelle - Vägen till ett friskare liv med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se