Isabelle - Vägen till ett friskare liv

Alla inlägg under maj 2015

Av Isabelle Ståhl - 31 maj 2015 00:20

Det har ju varit väldigt mycket de sista dagarna och måendet har inte direkt varit på topp. Igår kväll hände det ytterligare några saker som jag inte har några krafter kvar att ta tag i. Men jag har kämpat på, kämpat och slitit. Tröttheten är total nu och när jag stod och borstade tänderna för kvällen idag brast allt. Tårarna började spruta och det tog ett tag innan jag lyckades lugna ner mig. Det var som om allt jag har hållit inne inom mig och allt kaos det sista dygnet som jag har gått igenom bara fick bägaren att rinna över och fasaden sprack.
Jag har lugnat mig nu med hjälp av mediciner så nu ska jag ge sömnen en chans. Och jag tror faktiskt jag kommer sova bra inatt. Så trött som jag är nu har jag inte varit på länge.
Godnatt allesammans!

ANNONS
Av Isabelle Ståhl - 28 maj 2015 22:43

Läkarbesöket på Capio blev tufft men jag fixade det. Det blev en del tårar och rop på hjälp men det känns som om det finns en plan nu. I höst så fort jag kommer hem, börjar jag i psykologisk behandling och förhoppningsvis så får jag hjälp där att hantera den här vidriga äckliga ångesten.
Och skiter det sig innan får vi fixa det då. Det viktiga nu är att fokusera framåt.
Det låter ju så jäkla enkelt så så himla svårt kan det väl inte va?

ANNONS
Av Isabelle Ståhl - 28 maj 2015 01:33

Ridningen gick bra! Jäklar vad härligt det är att flyga fram i en galopp och bara släppa all skit som jämnt cirkulerar i huvudet. Idag hoppade vi, jag var supernervös när hästen styrde stegen mot hindret och tog sats. Jag var helt säker på att jag skulle flyga av men så plötsligt var vi båda två, tillsammans, över på andra sidan av det lilla hindret och efter det släppte den värsta av nervositeten.
Jag är så glad att jag valde att åka iväg till ridningen trots allt, att jag trotsade min ångest och mina jobbiga tankar.
På vägen dit blev det dock riktigt jobbigt, panikångest verkligen tvingade sig på mig och jag var tvungen att köra av från vägen och stanna ett tag. Stanna och bara andas. Jag var på vippen på att slänga i mig några lugnande tabletter för att bli av med skiten men insåg att jag inte skulle kunna fortsätta köra efter det. Så jag kämpade på, utan tabletterna och tog en liten stund i taget. Väl framme i stallet ville jag ingen annan stans än hem igen men så fort jag kom upp på hästryggen så släppte det. Allt det jobbiga släpper verkligen när jag rider, det är som om jag för en timme blir till en annan människa. Det är nästan något magiskt över det där.
Nu ska jag försöka sova, utan hjälp av tabletter den här natten. Vi får se hur det går, än så länge har jag ju inte lyckats somna.

Av Isabelle Ståhl - 27 maj 2015 19:16

Dagen har gått upp och ner, som en berg- och dalbana som i ena stunden stupar rakt ner bara för att minuten senare tvärvända och istället skjuta rakt upp.
Jag känner mig nere, ångestfylld och osäker. Osäker på vad det egentligen är som jag håller på med.
Jag har ridning ikväll och jag var innan middagen sugen på att ställa in. Bara tanken på att åka iväg och träffa en massa människor och lyckas göra bra ifrån mig i ridhuset med krav på mig får mig att vilja krypa ihop i ett hörn någonstans och göra mig liten och osynlig. Men jag vet att det inte är rätt väg att välja. Jag ska åka om jag så måste tvinga mig själv till det.
Så nu är det dags att byta om innan jag kör iväg. Jag klarar det här!

Av Isabelle Ståhl - 26 maj 2015 23:20

Jag kräks på mig själv, jag gör verkligen det. Jag känner mig så dum i huvudet och så jäkla sjuk att jag bara vill slänga mig själv i väggen. Vad håller jag på med? Varför tillåter jag mig att må såhär igen?

Jag börjar känna av en maktlöshet och framförallt en panik över hur det här ska sluta. Oavsett åt vilket håll jag vänder blicken så ser jag bara en återvändsgränd som kommer tvinga mig att vända tillbaka igen. Tillbaka till det liv jag en gång faktiskt lyckats lämna.

     Just nu är ångesten MEGAHÖG och panikattacken ligger och bubblar under ytan och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag är på vippen till att ringa till mobila teamet och helt ärligt och brutalt säga "Hej jag orkar inte längre. Hjälp mig. Gärna nu, innan det är försent." Men jag vet att det är lönlöst. Jag vet vad de kommer säga. "Jo då, du orkar visst. Tänk på vilken fint väder det är ute, kanske kan du ringa någon vän och gå ut på en promenad?" Att man ringer mitt inatten och att det spöregnar ute verkar sköterskan ha missat helt och hållet. Iallafall alla de gånger jag har ringt tidigare.

     På torsdag har jag tid på Capio men faktum är att jag knappt vet vad jag ska göra där. Vad ska jag be om? Vad ska de kunna göra? Jag vet ju att det inte är någon annan än mig själv som måste lyckas lösa det här, hur gärna jag än skulle vilja ha hjälp så hänger det på mig.


Jag tänkte på en sak häromdagen som har med mig och bloggen att göra. Har ni tänkt på att jag nästan bara bloggar kontinuerligt när jag mår dåligt? Så fort jag mår bättre hamnar bloggen i skym undan. Jag loggar faktiskt ofta in då för att skriva ett inlägg men inspirationen är på noll. När jag mår sämre däremot, då är det som om mitt huvud är så fullt av tankar och ångest som krymper lite för varje gång jag skriver. Som att jag får lite andrum av att bara sätta ord på känslorna som kväver mig. Tänk vad lite något så enkelt som svarta ord på ett vitt blad kan göra. Ett oskrivet blad som jag fyller med min panik, mina känslor och min ångest. En massa ord och tankar som för tillfället flyttas ut ifrån mitt huvud och istället smutsar ner pappret. Det är ändå lite fascinerande måste jag säga. Hur en sån panikskapande text kan bli till en sån lugnande terapi.


Av Isabelle Ståhl - 25 maj 2015 23:45

Jag vet inte vad som har hänt, jag förstår verkligen ingenting. Jag mådde så bra. Livet flöt på och jag levde ett liv som jag ville leva. Sen pang bom kom smällen. Sista veckan har varit jobbig men ändå hanterbar men i fredags kom första nedslaget. Rakt ner i stupet föll jag och sen försiktigt tog jag mig upp igen för att lyckas ta mig igenom helgen. Och det gorde jag, med ett leende och en känsla av att det här klarar jag. "Nu blir det snart bättre igen ska du se, Isabelle." Men det blir fan inte bättre. Hela dagen har jag varit som i två världar. En del av mig själv har varit där jag borde vara, i den rigtiga världen men en annan del av mig har varit i någon gråfärgad zon där tårarna hela tiden tränger fram. Meningen "jag orkar inte länge till" tränger sig på allt för ofta och jag börjar återigen känna av en rädsla, en rädsla över hur det här ska sluta. Just nu försöker jag ta en timme i taget och fokusera på att det är okej med återfall. De kommer att komma. Jag vet ju det. Men måste de vara så här jobbiga? Så jobbiga att jag inte längre har kontrollen kvar. Kontrollen ligger just nu helt i mitt psyke som lever sitt egna lilla liv och fullständig och brutalt bara kör över det lilla tillfrisknandet som jag så kämpande har byggt upp under de senaste månaderna.

Jag vill bara skrika, skrika ur mig all ångest och för en gångs skull blinka utan att blinka bort tårarna som bränner bakom ögonlocken. Är jag alldeldes för negativ om jag säger att jag inte orkar länge till? Att jag fullständigt börjar tappa kontrollen och har en sån jävla panik för vad som håller på att hända. Låter det för bittert? Ibland svider sanningen och det känns lättare att dra till med en lögn. Klistra på ett leende och lura mig själv och alla andra att visst fan klarar jag av det här.

För mindre än två veckor sen tog jag körkort och under de fem sista månaderna har jag nästan slutfört gymnasiet. Jag klarade det. Jag gjorde det som jag och många andra ansåg vara omöjligt. I söndags tog jag mig, trots fredagens totala bakslag, in till stan och skrattade. I söndags, alltså igår. Så nära men ändå så långt bort.

Jag önskar att jag kunde skriva och tro på att jag klarar av det här. Att det snart är bra igen, men något säger mig att jag har fel. Något säger mig att jag istället håller på att vända alltihop åt fel håll. Ännu en gång.

Av Isabelle Ståhl - 24 maj 2015 20:52

Det finns dagar som är äkta. Dagar som leendet och skratten faktiskt upplevs med glädje. Och så finns det dagar som är oäkta. Dagar då leendet bara finns på utsidan.
I fredags kraschade jag totalt, all kraft tog slut inom mig och för första gången på riktigt länge var jag nära på att ge upp. Men jag reste mig med hjälp upp igen, bestämde mig för att klara av helgen. Och det gick, det gick faktiskt bättre än förväntat. Jag har skrattat och levt men det finns en gräns när kroppen inte orkar med all falskhet längre. När lögnerna man ständigt ljuger för sig själv om att allt är bra inte längre blir trovärdiga. De känns istället bara patetiska.
Jag tog mig in till stan idag, mådde bra och kämpade på och förvånades själv över min energi efter allt som varit. Men man kan inte fly ifrån verkligheten allt för länge och helt plötsligt så sitter jag mitt här i den igen. Just nu är meningslösheten på topp och jag är åter igen nära på att ge upp.
Jag har mått bra, det kan jag inte säga något om. De sista månaderna har jag mått bättre än vad jag gjort på enormt länge men nu börjar pressen bli för stor och jag inser att jag fortfarande har en alldeles för lång väg att gå för att kunna klara av att leva så som jag vill.
Nu ikväll tog det stopp, det blev bara total tvärnit, och jag vill inget hellre än att fly. Jag orkar inte det här länge till. Jag orkar inte må dåligt igen när jag faktiskt fått må så bra. Men det är som om jag inte får något andrum längre, som om ångestattackerna som kväver mig om nätterna inte längre är en tillfällighet. Jag börjar falla och jag vet att jag behöver komma härifrån. Bort ifrån allt här som just nu håller på att förstöra mig.
Om mindre än två veckor packar jag väskan och reser upp till Dalarna igen för tre månaders vistelse där uppe. Tack gode gud för det! Jag tror inte jag hade klarat av det här annars.

Av Isabelle Ståhl - 18 maj 2015 22:24

Det finns gånger när jag blir så irriterad och ledsen på all skit runtomkring att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det kan vara småsaker som egentligen inte borde spela någon roll men som får hela mig att vilja bryta ihop och bara lägga mig ner och skrika. Det är som om varje känsla jag upplever måste upplevas till tusen. Är jag glad så är jag mer än överlycklig och jag kan knappt hejda mig själv, är jag ledsen kan jag få impulser när jag tappar bort mitt förnuftiga jag och istället tar den ångestfyllda isabelle över. Hon som jag inte har någon kontroll över. Och blir jag arg blir jag så arg att jag känner en lättnad av att dunka huvudet ordentligt i väggen eller slänga något hårt i golvet bara för att bli av med alla de känslor som kväver mig. Jag blir extremt påverkad av känslor och det är många gånger jag inte vet vad jag ska ta mig till. Vad ska jag göra för att sluta att hela tiden känna så förbannat mycket?

Sök i bloggen

Presentation


Mitt namn är Isabelle, 22 år och från Stockholm.


Här i min blogg får ni följa mina dagar och mitt liv som jag ägnar åt att kämpa för att bli frisk. Återkommande depressioner och panikångest styr idag min vardag.

Not swedish?

Fråga mig

29 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25 26 27 28
29
30
31
<<< Maj 2015 >>>

Arkiv

Senaste inläggen

Tidigare år

RSS

Följ bloggen

Följ Isabelle - Vägen till ett friskare liv med Blogkeen
Följ Isabelle - Vägen till ett friskare liv med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se