Isabelle - Vägen till ett friskare liv

Alla inlägg under december 2015

Av Isabelle Ståhl - 31 december 2015 12:57

Årets sista dag började värre än på länge. Dagarna och förmiddagarna brukar vara rätt så lugna för mig, det är kvällarna och nätterna som är jobbiga. Men efter en extremt jobbig natt inatt med ångestattack efter ångestattack och utbrott efter utbrott började även denna morgon kaotiskt. Tårarna har runnit oavbrutet sen klockan nio imorse och jag kände mig så fruktansvärt liten och ensam. Ensam trots det att jag vet att jag har folk som älskar och bryr sig om mig. Men just den här morgonen var jag ensam, ensam och liten. Det känns bättre nu, har lyckats lugna ner mig och känner mig mer stabil. Min familj kommer snart på besök för att fira lite förtidig nyår. Tills dess ska jag vila. Vila, vila och vila. Det är det enda jag gör.

ANNONS
Av Isabelle Ståhl - 31 december 2015 06:05

Det blev en tuff natt, kan man säga. Somnade igår efter en hel del extra medicin och utbrott men vaknade upp några timmar senare. Somnade om och vaknade igen vid klockan 5. Nu har jag gett upp hoppet om att få sova lite till. Funderar på att sätta på en film eller något istället och vänta på att jag kan stiga upp.

ANNONS
Av Isabelle Ståhl - 30 december 2015 23:48

Det blev tufft just nu. Jag började må dåligt och slänga glas omkring mig helt plötsligt. Inte jättepopulärt bland personalen och efter ett flertal brottningsmatcher så kom sjuksköterskan in med en tvångsinjektion. Jag kan ju säga såhär, hade jag inte panik innan så fick jag det nu. Jag insåg ju att min kropp skulle krascha totalt av en injektion så jag verkligen vägrade att ta den. Och till min förvåning så lätt sjuksköterskan mig att slippa. Visst blev det lite extra fighter och spring i korridoren från min sida men hon insåg min rädsla över biverkningarna och valde att faktiskt tro på mig. Lättnaden när hon sa att vi skulle strunta i sprutan vad helt underbar. Jag var så rädd över hur jag skulle må efter så hade bokstavligen talat panik.
Istället lyckades hon få med jouren på att ge mig lite extra stesolid vilket faktiskt fick mig lugn. Alltså såna sjuksköterskor som lyssnar och verkligen försöker hjälpa till är guld värda för mig!
Sen kom nästa problem. När jag väl hade lugnat mig och låg i sängen avslappnad så kände jag att jag inte kunde kissa. Jag provade säkert 10 gånger själv på toaletten men återigen var det helt stopp. Fick be om en tappningskateter och jag hade lite panik när jag skulle sätta den. Sist fick jag ju hjälp och stöd, nu var jag själv. Men efter ungefär en kvart med tårar och smärta (ja jäklar vad ont det gör!) Så lyckades jag komma rätt och jag kunde äntligen kissa efter ha väntat sen tre-tiden i eftermiddags.
Nu väntar sängen! Åh gud vad tacksam jag är mot all personal som verkligen gör allt de kan för att hjälpa mig trots att jag ibland kan vara ett rent helvete att ha och göra med.

Av Isabelle Ståhl - 30 december 2015 16:39

Det har mörknat ute och jag sitter i mitt rum och tittar ut på Nacka-masterna. Jag har gjort det i snart två timmar nu. Det är som att jag känner en orättvisa över att deras ljus fortsätter att lysa när mitt för länge sedan redan har slocknat. Som om krafterna att fortsätta kämpa för mig är helt borta. Vad gör jag ens här? Varför sitter Isabelle 21 år ännu en gång inlåst på en sluten psykiatrisk avdelning? Och framför allt varför blir det inte bättre?
Allt är bara ett enda stort kaos. Jag kastar glas i golvet, jag sparkar mot dörren, jag gör idiotiskt korkade försök att ta mig härifrån och jag står och skriker "Jag orkar inte mer." Och det är sant. Jag orkar inte mer. Illamåendet är tillbaka och blir bara mer och mer brutalt. Jag antar att det är biverkningar från den nya medicinen som läkarna sätter in. Den som enligt öppenvården skulle trappas in otroligt försiktigt för att min kropp skulle klara av den men som här sätts in i ett mycket snabbare tempo. Men jag är inte förvånad, läkarna tar inte till sig informationen om hur känslig jag är mot mediciner. Det känns som om de tycker att jag överdriver lite. "Alla mår ju faktiskt lite dåligt av att sätta in en ny medicin." Och jag kan inget annat än att hålla med, att trappa in och ut mediciner kan vara bland det värsta jag vet och det kan nog många andra också tycka. Men det är som om min kropp har bestämt sig för att jag inte ska tåla ett enda dugg. Som om även kroppen hånler mot mig när psyket redan har gjort det i alldeles för många år.

Alla lampor är släckta i mitt rum, det enda ljus som syns är Nacka-masternas envist blinkade ljus. De blinkar och jag blinkar bort mina tårar. Vad gör jag ens här?

Av Isabelle Ståhl - 30 december 2015 13:57

Natten idag blev jobbig, jag grät och ville hem. Personalen satt med mig och försökte få mig lugn, men icke då. Somnade sent, utmattad och trött och vaknade sen vid klockan 7 på morgonen av att larmet gick på avdelningen (överfallslarmet som personalen trycker igång vid behov). Efter det kunde jag inte somna om utan gick upp.
Jag hade iallafall läkarsamtal idag och fick efter lite diskuterande fram och tillbaka äntligen utgång med personal. Direkt efter samtalet gick jag och en skötare ut för att jag kände att jag bara måste ha frisk luft NU på stört! Och någonstans där flippade jag igen och förstörde för mig själv. Efter en kort promenad vägrade jag att gå in till avdelningen igen och försökte springa därifrån men personalen fick tag i mig igen och tog med mig upp till avdelningen. Och gissa vad?! Där drogs utgången in igen på en gång. Alltså vad i helvete håller jag på med? Nu har jag ju ytterligare en långhelg framför mig utan en chans till läkarsamtal och förändrad utgång. Nu sitter jag där jag sitter.
Jag är så jäkla trött på det här stället nu, inte på personalen de är underbara, men på att vara här. På att vara inlåst. På att inte få gå ut. På att inte få bestämma själv vad jag vill göra. På att känna mig som en 5-åring som måste fråga om lov om allting.
Imorgon är det nyårsafton och jag kommer skåla in det nya året inlåst på psyk. Det var verkligen inte så jag hade planerat att spendera det nya årets första timmar men just nu har jag inget val. Just nu är det som det är. Just nu är det helt enkelt lite extra tufft.

Av Isabelle Ståhl - 29 december 2015 22:26

Dagen blev okej. Fick ett litet utbrott under eftermiddagen och kände att jag bara MÅSTE ut för att få vara ifred en stund. Gick in på expeditionen och bad läkarna att släppa ut mig, men icke då. Blev arg och började skrika och gorma om att de isolerar mig, en skötare kom och hämtade mig och jag smällde igen dörren, lite extra hårt bara för att de skulle inse hur arg och besviken jag var på de. Det hela slutade med att personalen lugnade ner situationen genom att ge mig ett enkelrum så att jag skulle kunna få en chans till lite lugn och ro där inne istället för att behöva dela sal med tre andra (varav två ständigt går runt och pratar för sig själva). Så nu har jag ett enkelrum iallafall, alltid något.
Just nu ligger jag i sängen och väntar på att min illamåendemedicin ska verka så att jag får i mig lite mer näringsdryck. Jäklar vad vidriga de är alltså. Men jag måste kämpa på med maten, försöka få i mig iallafall något. Personalen pratar om avdelningsbyte till en avdelning som klarar av patienter som inte äter vilket skrämmer mig. Nu när jag verkligen börjar känna mig trygg på nacka med personalen och allt tänker jag inte flyttas en gång till. Tvingas jag till att vara inlagd tänker jag ligga kvar här i nacka. Så nu ska jag kämpa. Kämpa, kämpa och kämpa.

Av Isabelle Ståhl - 29 december 2015 11:06

Godmorgon!
Jag sov faktiskt rätt så bra inatt. Fick världens utbrott på avdelningen under kvällen som tröttade ut mig helt (somnade i sängen mitt i attacken av ren utmaning hehe) och sen blev resten av kvällen och natten lugn.
Idag står som vanligt ingenting på schemat eller det skulle väl vara sova då. Igår flippade jag lite på att sitta inlåst så började vandra fram och tillbaka längs korridoren. Kände mig så fruktansvärt dum och nästan lite psykotisk som bara gick där fram och tillbaka, fram och tillbaka. Men jag behövde få röra på mig, behövde få göra någonting.
Om en timme är det lunch, tills dess tänker jag sova. Imorgon har jag läkarsamtal igen och jag hoppas för allt vad jag har att jag får utgång med personal då annars vet jag inte vad jag ska ta mig till.

Av Isabelle Ståhl - 28 december 2015 14:38

Nytt läkarsamtal idag och som jag misstänkte får jag fortfarande ingen utgång. Jag blir snart galen. Jag tror det är svårt att förstå känslan för någon annan av att sitta inlåst på en avdelning dag efter dag utan att få frisk luft fören man själv har provat det. Det är så jäkla tufft.
Bad om att få ett eget rum nu iallafall, får se om de lyckas lösa det. Jag får/kan inte sova i mitt rum under nätterna eftersom att jag är så stökig då och stör de andra patienterna. Så då kör de ut sängen till ett annan rum och låter mig sova där varje natt, vilket jag tycker är jättejobbigt. Dessutom har jag verkligen behov av att få vara själv ibland och som det är just nu är det helt jävla omöjligt.
Nu ska jag lägga mig och sova igen, förstår inte man kan vara såhär trött.

Ägnade förmiddagen åt att kolla igenom gamla bilder Åh vad jag önskar att jag vore på Kreta nu igen, glad och lycklig. Och inte inlåst på psyk med ett mående som dödar.

Sök i bloggen

Presentation


Mitt namn är Isabelle, 22 år och från Stockholm.


Här i min blogg får ni följa mina dagar och mitt liv som jag ägnar åt att kämpa för att bli frisk. Återkommande depressioner och panikångest styr idag min vardag.

Not swedish?

Fråga mig

29 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1
2
3
4
5
6
7
8
9 10 11
12
13
14
15
16
17
18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30 31
<<< December 2015 >>>

Arkiv

Senaste inläggen

Tidigare år

RSS

Följ bloggen

Följ Isabelle - Vägen till ett friskare liv med Blogkeen
Följ Isabelle - Vägen till ett friskare liv med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se