Isabelle - Vägen till ett friskare liv

Alla inlägg under februari 2016

Av Isabelle Ståhl - 29 februari 2016 18:00

Jag mår så jävla dåligt att jag inte vet vad jag ska ta mig till till, jag vill vända in och ut på mig själv. Få mig själv att försvinna från all smärta och allt svek. Jag känner mig så fruktansvärt sviken av en person som jag tidigare trott stått mig nära, nu vet jag varken ut eller in längre. Bara att allt är kaos. Kaos och panik. Jag orkar verkligen inte mer med nu. Natten till idag var värre än vad många nätter varit och jag är enormt tacksam för skötarna som jobbade den här natten, utan de hade jag helt klart inte överlevt ångesten.
Under gårdagen kom familjen med några bekanta hit till sjukhuset för att fira min namnsdag (Maria-dagen), vi åt lite gott och så fick jag lite presenter.
Jag har inte så mycket mer att säga just nu mer än det att jag ska försöka ta mig igenom den här förjävliga kvällen och natten och sen påbörja nästa nya dag imorgon igen. Och dessutom ska jag lyckas göra det utan några som helst krafter. Helt ärligt vet jag inte hur fan det ska gå till. Går det ens?

ANNONS
Av Isabelle Ståhl - 27 februari 2016 00:37

Jag fick gå ut idag! Efter att ha haft noll utgång alldeles förlänge så fick jag tillslut godkänt att åka iväg till Huddinge sjukhus och träffa min hjärtläkare för ett undantag (fortfarande noll utgång egentligen). Det var så himla skönt att få komma ut och känna frisk luft igen även om det var extremt jobbigt att åka tillbaka till avdelningen senare. Jag grät hela tillbakaresan och det enda jag kunde fokusera på var att jag ville springa iväg men jag gjorde det inte, två av mina favoritskötare var med och jag hade lovat både de två och läkaren att inte springa så jag kämpade emot de där förjävliga tankarna och stannade kvar.
Väl tillbaka på avdelningen fick jag en extra dos lugnande medicin och jag somnade ganska snabbt, helt slut efter paniken under resan hem och besöket på sjukhuset.
Vi hann med en fika tillsammans iallafall på sjukhusets café, jag och skötarna, det kändes så skönt att om så bara för en halvtimme få vara normal.

Annars så mår jag skit, jag får inte gå in i matsalen för personalen anser att jag är en alldeles för stor risk för mig själv med att jag lyckas krossa glas och göra mig illa på, jag tvingas äta på platsttallrikar, jag får inte sova på mitt rum på nätterna utan i ett glasrum där personalen har bättre insyn och jag har vak fram och tillbaka men framförallt under nattetid.
Jag blir helt ärligt tokig på situationen, jag orkar inte mer. De gånger jag inte har vak känns det som om personalen har tillsyn hela tiden och är på mig ständigt och jämt för att "kolla till läget". Jag förstår deras situation, det är en läkarordination och de är oroliga men samtidigt så vill jag bara skrika rakt ut "Låt mig få va i fred då för i helvete!"
Och vissa i personalen går jag inte alls ihop med, jag bråkar, skriker och gråter (och ja tro mig, de är värda den behandlingen) medans vissa andra är helt underbara. Jag vet att man inte fungerar med alla personer här på jorden men problemet är att när jag blir arg och samtidigt mår riktigt dåligt blir jag RIKTIGT arg och det är en mindre bra egenskap när man ligger inlagd på psyk under LPT har jag fått erfara. Jag är iallafall fortfarande väldigt tacksam över att min läkare fortfarande är så otroligt förstående och verkligen försöker hjälpa mig på alla sätt som det bara går. Det betyder jättemycket för mig och jag hoppas någonstans inom mig att det någon gång faktiskt kommer att bli bra.

ANNONS
Av Isabelle Ståhl - 23 februari 2016 03:25

Kaoset inom mig fortsätter. Natten till söndagen fick jag tag i en mugg och krossade den, sprang allt vad jag hade bort ifrån personalen och siktade på min halspulsåder. Personalen var blixtsnabba och fick bort armen med glaset från halsen, istället skar jag mig av misstag i ansiktet. Fick panik över att jag misslyckats så jag slängde ner armen med porslinsskivan och siktade på handleden men även den gången var personalen för snabb och jag skar mig istället ordentligt men högre upp på armen. Det tog ett tag för mig att inse hur otroligt djupt och stort såret faktiskt verkligen var. Jag fattade verkligen inte vad som hade hänt. Hade jag gjort det där på mig själv?!
Någon kvart senare kom ambulansen och körde in mig till sös där de satte dropp för blodförlustens skull och för att läkarna trodde att jag kanske skulle behöva sövas för att genomgå en lite större operation då de misstänkte att nerver och senor var av. Efter total panik från mig och efter tre kirurgers konsultation så kom de överens om att det skulle gå att sy ihop utan narkos för min del. Nerverna hade klarat sig på milimeterna och armens funktion blev fortsatt normal.
Efter en jäkla massa stesolid intravenöst blev jag lugn nog så att läkarna kunde börja sy igen såret på armen och tejpa ihop såret på ögat. Det sista läkaren sa till mig innan jag lämnade sjukhuset var "Förstår du hur nära du var på att både förlora förmågan att kunna använda din högra arm normalt igen och även förlora synen på vänster öga?" Jag brydde mig inte då, men det gör jag nu. Nu är jag livrädd för mig själv och mina impulser som jag helt omedvetet inte kan hantera. Kommer de så kommer de och om det inte vore för personalen så hade jag varit död idag. Det är jag säker på. "Du har XXX (en skötare) att tacka för ditt liv" sa en sjuksköterska som var med den natten när allt hände, till mig igår. Och jag tror henne. Problemet är bara det att just nu kan jag inte tacka, för helt ärligt så är jag inte säker på att jag hade velat blivit räddad. Jag vet inte om jag kan tacka för ett liv jag iallafall just nu inte vill leva.

Av Isabelle Ståhl - 20 februari 2016 02:48

Jag mår skit, jag är tillbaka på ruta 1 igen. Eller möjligtvis tillbaka på ruta minus 1. Jag orkar helt ärligt inte mer nu. Meningen "jag orkar inte mer" är det som ständigt kommer utflygandes ifrån min mun. Motgång på motgång. Kaos på kaos. Igår fick jag panik mitt inatten, kom åt ett glas som jag krossade och skar upp armen med. Smidigt Isabelle, smidigt. Verkligen!
Natten innan dess satt jag ute i matsalen och hyperventilerade tills jag svimmade och jourläkaren kom och gav mig en ordentlig dos med benzo för att få mig lugn.
När är det rätt att få ge upp? När tycker omgivningen runtomkring mig att jag har kämpat tillräckligt och faktiskt inser att jag inte orkar med att ha det såhär länge till? Citatet "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva", stämmer så väl in på mig just nu. Jag vill leva, fast inte såhär. Om jag ska leva ska jag leva som en frisk person.
Åh jag blir så irriterad, jag som faktiskt började må bättre men så sket sig allt igen. Jag har försökt sticka från avdelningen flera gånger de senaste dagarna och de i personalen som åkte iväg med mig till läkaren provade jag att springa ifrån ett antal gånger. JAG VILL INTE MER NU. Ska det vara så svårt att förstå?
Jag får inte komma hem några timmar den här helgen heller som jag så gärna hade hoppats på. Istället är hela min utgång indragen. Bra jobbat tjejen! Ytterligare en helg inlåst bakom psykets fyra väggar utan en chans till att ta mig härifrån väntar.
Ibland känner jag mig bara så jävla barnslig.

Av Isabelle Ståhl - 18 februari 2016 01:59

Hallå alla fina!
Ångesten har under de senaste veckorna blivit mer hanterbar och mycket bättre. Det är många kvällar och nätter som jag har somnat utan en panikångestattack innan vilket är ett enormt framsteg för mig. Självmordstankarna har däremot blivit mer extrema men de är på något sätt lättare att hantera. Hellre jobbiga tankar än en ångest som mördar. Men så igårkväll kom bakslaget. Ångesten kom smygandes och blev bara brutalare och brutalare. Först trodde jag att det bara gällde gårdagskvällen och natten men hela dagen har varit kaos. Panikångestattack efter panikångestattack har avlöst varandra och ikväll spårade jag totalt. Jag fick total panik och försökte skada mig själv på allt som gick att skada sig på. Larmet gick och jag kände mig så jävla misslyckad. Jag kände mig som om jag var tillbaka på ruta ett igen. Såhär var det ju när jag kom in, jag har ju tagit mig ifrån det här beteendet nu. Varför kom det helt plötsligt tillbaka?
Paniken fortsatte inprincip enda fram tills nu. Jag hyperventilerade och hade sån fullständig panik att jag tillslut svimmade av, lite skönt på ett sätt att få komma bort från den där vidriga jävla ångesten. Jourläkaren var här på avdelningen av en annan anledning och gav mig en ordentlig extrados med medicin så att jag skulle lugna ner mig och tillslut så infann sig lugnet även för mig. Nu ligger jag i sängen och ska försöka sova, jag måste upp tidigt imorgon. Klockan åtta åker jag och två skötare iväg på ett läkarbesök som jag måste gå på. Jag har megaångest inför det besöket så jourläkaren satte även in lite extra medicin inför det imorgon också. Skönt att veta att jag har ifall det krisar.
Nu känner jag att jag börjar bli riktigt trött av all medicin så nu lockar sängen och sovandet.
Vi hörs imorgon, jag hoppas på en bättre dag då!

Av Isabelle Ståhl - 15 februari 2016 01:23

Tanken var att jag skulle fått åka hem några timmar idag på permission men efter en incident i fredags så drogs all min utgång in och permissionen blev inställd. Istället fick min familj komma hit och besöka mig på avdelningen. Min fina, fina familj som jag saknar så mycket.
Gud så misslyckad jag känner mig som inte lyckas få komma hem till de utan istället tvingas vara kvar här för att jag mår för dåligt för att klara av att ta hand om mig själv. Jag skäms, jag gör faktiskt det. Hur svårt kan det egentligen vara att bli så pass stabil att man åtminstone är redo för att skrivas ut? Nu har jag varit här i två månader och nu klarade/fick jag inte ens åka hem under några enstaka timmar utan jag tvingades vara kvar här inlåst på avdelningen. Paniken är nära nu, jag klarar inte att av att vara här länge till nu. Jag måste härifrån.

Av Isabelle Ståhl - 13 februari 2016 01:31

Nu var det längesen jag uppdaterade er igen så jag tänkte kika in lite snabbt och säga hej. Jag mår verkligen skit för tillfället. Trots att både sömnen fungerar bättre och ångesten har minskat så mår jag sämre än på länge. Självmordstankarna är brutala och plågar mig mer eller mindre dygnet runt, jag vet verkligen inte vart jag ska ta vägen. Hur jag ska kunna fly det här fruktansvärda måendet? Kvällen idag spårade på många sätt och jag känner mig så jävla misslyckad rent ut sagt. HUR ska jag göra för att må bra? Kan jag ens det?
Igår godkände förvaltningsrätten fortsatt LPT på mig i 4 månader och även om jag vet att det säkerligen inte betyder att jag kommer sitta här inlåst i fyra månader till så var det som om ytterligare en liten del i mig dog när det gick igenom. Jag känner mig så jäkla sjuk, sjuk i huvudet. Jag klarar inte det här länge till. Jag orkar inte mer och vill ge upp men jag har insett att det mer eller mindre är omöjligt att ge upp inlåst på en sån här avdelning. Jag är tvingade till att fortsätta kämpa helt enkelt. Tvingad trots att jag inte vill. För jag vill inte mer nu. Någon gång får det faktiskt räcka.

Av Isabelle Ståhl - 9 februari 2016 04:26

Dagen blev förjävlig. Det finns misstankar om att vinterkräksjukan har kommit till avdelningen och ni kan ju säkert gissa vem som har och har haft panik hela dagen. Ångesten har varit brutal och panikattack efter panikattack har avlöst varandra på rullande band för mig under dagen. Jag mår såå jävla dåligt psykiskt nu. Först har jag mitt normala psykiska mående som sedan länge ligger på botten och så dessutom hammar jag mitt ibland min absolut största fobi och jag kan inte ta mig ifrån den. Hade jag haft möjlighet hade jag sprungit iväg härifrån meddetsamma och flytt paniken men istället sitter jag här, inlåst mitt i min värsta mardröm som det inte går att vakna upp ifrån. Dessutom har det gjorts en hel del medicinändringar för mig som verkligen inte har fungerat vilket har lett till att jag inte har haft något lugnande att ta ikväll trots den extrema paniken som jag känner.
Först nu lyckades jag krypa ner i sängen, innan har det varit omöjligt för att ångesten har varit alldeles för stark. Men nu ligger jag iallafall här och ska försöka se om jag kan få mig några timmars sömn inatt trots panik och för lite medicin. Det finns liksom inte så mycket annat att göra mer än att åtminstone ge det en chans.
Går det så går det, går det inte vet jag inte vad jag gör. Antagligen något väldigt dumt iallafall.

Sök i bloggen

Presentation


Mitt namn är Isabelle, 22 år och från Stockholm.


Här i min blogg får ni följa mina dagar och mitt liv som jag ägnar åt att kämpa för att bli frisk. Återkommande depressioner och panikångest styr idag min vardag.

Not swedish?

Fråga mig

29 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5 6 7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
<<< Februari 2016 >>>

Arkiv

Senaste inläggen

Tidigare år

RSS

Följ bloggen

Följ Isabelle - Vägen till ett friskare liv med Blogkeen
Följ Isabelle - Vägen till ett friskare liv med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se