Isabelle - Vägen till ett friskare liv

Alla inlägg under mars 2016

Av Isabelle Ståhl - 30 mars 2016 00:21

Mötet idag blev inställt och framflyttat till imorgon istället så nattens fullständiga panik när jag skrek rakt ut och inte klarade av att somna förens vid klockan fyra, halv fem var alltså alldeles i onödan och nu har jag en likadan natt framför mig. Kul, verkligen!
Annars har inget speciellt hänt idag utan dagen har varit lika seg och jobbig som alla andra dagar, men jag kämpar på och tar en dag i taget. Och ber verkligen om att mötet imorgon kommer leda till att jag får stanna kvar här på Nacka och slippa ett avdelningsbyte, för då ger jag upp. På riktigt.
Imorgon väntar ett tandläkarbesök igen hos tandkirurgen om jag orkar med det fysiskt. Jag hoppas jag gör det för min försäkring går ut snart och det finns inte en chans att jag har råd att bekosta hela den där proceduren med operationen och grejer själv.
Nu varken har eller orkar jag skriva något mer utan lägger undan mobilen för ett tag.
God natt, hoppas ni sover bättre än vad jag kommer göra!

ANNONS
Av Isabelle Ståhl - 29 mars 2016 00:35

Vilken förjävlig påskhelg det har varit samtidigt som det var underbart att träffa släkten och framförallt kusinen igen som åkte 60 mil för att komma och hälsa på mig. Det började redan i torsdags med att min läkare meddelade mig att jag skulle flyttas till en avdelning som jag absolut inte vill till pga att avdelningen jag ligger på nu inte klarar av min sondmatning. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med personal. Jag tokvägrade flytta men fick beskedet att flyttlasset går om 1,5 timmar. Jag fick en tvångsinjektion med lugnande och personalen slängde ner mina saker i en tvättsäck. Jag ringde mina föräldrar som satte sig i en taxi och i en bil och tog sig hit från varsitt håll så fort de kunde och om jag säger såhär: hade min mamma kommit två minuter senare hade jag inte legat kvar på nacka nu. Då hade jag varit flyttad.
Efter flera samtal med min läkare fram och tillbaka (som verkligen försökte hjälpa mig på alla sätt han kunde) och efter ett möte med högsta chefen så bestämdes det att flyttbeslutet skjuts fram tills imorgon (ja, ni har rätt jag har fullkomlig panik inför det mötet just nu).
Efter en helg på avdelningen som inte varit så jättelyckad då jag inte fått i mig tillräckligt med mat och mötet i morgon har stressat upp mig så pass mycket att jag i fredags tog en intox på hjärtmedicin, (jag var säker på att hjärta skulle ge upp men icke då). Den lilla mat jag själv fått i mig och framförallt sondnäringen räckte för att mitt hjärta skulle bli starkt nog att klara av det. Det enda som hände var att blodtrycket blev extremt lågt i ungefär ett dygn.
Men så går det, känner jag någonstans, när man ger mig oklara och skrämmande besked. Jag klarar inte av sånt här, inte när jag redan är så skör som jag är.
Sedan kom lördagen och jag firade påsk på avdelningen med släkt och familj. Jag kände mig okej, trött men glad över att se alla.
Sen kom nästa bakslag. Min älskade lilla vän hemma somnade in sent på lördagskvällen och det dåliga samvetet kom genast ikapp mig. "Varför var jag inte där?" "Varför missade jag hans tre sista månader i livet?"
"Han var ju bara en kanin" tänker säkert många, men nej, där har ni så fel. Han var så mycket mer. I sju år har han funnits med oss i vår familj, i sju år har han vuxit upp från en liten bestämd kaninunge som inte visste att man kunde springa till en fullvuxen kanin som kom emot en skuttandes varje gång han såg en och ville kela och tigga om någon liten godbit. Han var så mycket mer än "bara än en kanin". Han var vår Stampe och han var vår familjemedlem som vi älskade. Bara tanken på att han aldrig mer kommer komma mig till mötes när jag öppnar dörren ger mig panik och tårfyllda ögon, men så är livets gång och nu handlar det om att hans kompis Alice ska få det så bra som möjligt och vara så lite ensam som möjligt. Vi kommer inte att köpa en ny kanin. Stampe var Stampe och går inte att ersätta men Alice kommer få spendera extra mycket tid med oss nu istället och bli ännu mera bortskämd än vad hon redan är.
Våra små hjärtan.

Älskade Lilleman, du finns alltid i våra hjärtan!

ANNONS
Av Isabelle Ståhl - 27 mars 2016 00:36

Jag fick Komma ut från avdelningen i solen idag! Ni anar inte känslan! Jag var väldigt ostadig och snurrig i huvudet så jag satt i rullstol och kördes ut av familjen och släkten som kom för att fira påsk med mig och känslan av att få känna solen i ansiktet igen var verkligen obeskrivlig. Herregud så underbart! Jag skulle kunna suttit därute i en evighet kändes det som. När man varit instängd så länge och plötsligt får chansen att komma ut och möta vårsolen, jag tror inte ens det går att förklara för någon som inte varit i samma situation.
Påskfirandet blev iallafall väldigt trevligt, trots att jag hela tiden har den kanske kommande flytten på tisdag i bakhuvudet. Den vägrar att släppa. Bara tanken ger mig panik och inatt hade jag bestämt mig för att det fick vara nog. Det blev inte nog. Inte den här gången heller. Mitt tålamod och min panik över vad som kommer kunna hända gav mig kortslutning och allt blev bara kaos. Kaos på ett löjligt och patetiskt sätt.
Jag vill inte till Haninge, jag kommer inte att klara av det, men jag vill inte vara kvar här heller. Jag vill bort härifrån nu. Och någonstans idag, när jag fick träffa släkten, fick komma ut, fick lämna avdelningen och fick slippa allt det här sjuka så kände jag en liten smula av hopp. Kanske, kanske klarar jag trots allt av det här. Om jag bara har tillräckligt mycket krafter kvar för att orka kämpa.

Av Isabelle Ståhl - 25 mars 2016 00:41

Vilken fruktansvärt hemskt dag jag har haft idag. Jag vet inte om det ens går att beskriva min panik. Tårarna har sprutat och ångesten har varit explosionsartad. Hade det inte varit för mina föräldrar idag och för min läkare här på avdelningen vet jag inte vad som hade hänt. Antagligen hade jag inte klarat av dagen. Nu på kvällen kom paniken igen och jag pratade med min kompis i telefon, även den gången rann tårarna och utan min vetskap ringde hon till avdelningen. Jag tror nog, såhär i efterhand, att det faktiskt räddade mitt liv. Åtminstone räddade det mig från att göra något riktigt, riktigt dumt.
Jag är så tacksam för alla de människor som hela tiden försöker hjälpa mig till och må bättre men så finns det stunder när jag bara stänger av. När ångesten tar över och ilskan och ledsamheten över att mitt liv ser ut som det ser ut helt går in och bara stänger av alla andra känslor och kvar blir bara jag och mina egoistiska tankar om att jag inte orkar längre. Om att jag bara vill ge upp. Och idag är en sån här dag när det har pendlat fram och tillbaka mellan de känslor hela tiden.

Av Isabelle Ståhl - 24 mars 2016 00:27

Mitt liv går verkligen spikrakt neråt just nu, jag orkar inte leva leva mer. Jag satt i soffan i eftermiddags tillsammans med en skötare ett tag och fick ett utbrott. Jag började kasta saker runtomkring mig och mådde bara så jävla dåligt. Helt plötsligt var jag omringad av flera skötare som tog tag i mig som bar in mig skrikandes in i ett rum där jag fick en tvångsinjektion med lugnande medicin och en med vitaminer, sen kom nästa chock. Någonstans mitt i kaoset bland alla skötare och mitt i mitt panikskrik hör jag hur min läkare säger att de kommer sätta sond på mig och sondmata. Nu kan vi snacka panik. Jag försökte slänga mig åt alla håll som det bara gick men jag var så hårt bältad och fasthållen att jag inte kunde röra mig en cm och sonden trycktes in. Jag skrek och kunde inte ta in vad personalen sa och personalen vägrade lyssna på mina önskemål som jag i ren panik skrek ut. Försöket att få ner sonden misslyckades och nästa gång pratade vi igenom mer innan om hur vi skulle göra och vad som skulle hända och trots att jag fick mina flippar hamnade den slutligen på plats.
Nästa panikångestattack kom under själva sondmatningen, fy fan vad obehagligt det var. Jag mådde illa och ville kräkas, fick upp maten i halsen och hade panik och dessutom vägrade personalen säga vad och hur mycket de stoppade i mig vilket gav mig ännu mer panik.

Nu sitter den dock där den sitter och den skaver, kväver mig och känns jävligt obehaglig. Jag har världens lust att bara dra ut skiten men då sätter de en ny imorgon och jag kommer inte klara av den processen en gång till just nu känner jag så jag försöker låta den sitta där den sitter.
Hoppas er dag har varit bättre än vad den var för mig för det här har verkligen varit en ren jävla helvetes dag.

Av Isabelle Ståhl - 21 mars 2016 09:45

Godmorgon!
Det blev en jobbig kväll/natt men som tillslut slutade bra. Först hade jag panik och började vanka fram och tillbaka i korridoren. Personalen försökte hindra mig men jag behövde gå, göra av med energi och bara få köra slut på mig själv för en gångs skull. Jag blev indragen på rummet av personalen men fortsatte att gå där tills jag trillade ihop och svimmade. Personalen försökte bokstavligen talat tvinga i mig saft för att få i mig energi men jag totalvägrade. Jättebarnsligt, jag vet men just igår gick det bara inte. Ångesten var för stark.
Efter lite småtjafs med sjuksköterskan som jag egentligen tycker väldigt bra om lämnade hon rummet och jag hade total panik och extravak sattes in. Men efter några timmar när jag hade lugnat ner mig så bad jag att få prata med henne igen och allt kändes så mycket bättre. Personalen är verkligen bra på det här stället det är bara jag som alltid ska krångla till det för mig. Lite som vanligt med andra ord.

Av Isabelle Ståhl - 20 mars 2016 02:17

Hej alla fina!
I fredags morse väcktes jag av överläkaren här på avdelningen som ville undersöka mig akut då EKGt jag gjorde under eftermiddagen innan visade på arytmier pga kaliumbrist då jag ätit alldeles för dåligt de sista dagarna. Det togs ett beslut om att jag skulle bli skickad till SÖS för vidare undersökning och personalen berättade att en bil var beställd. Kan ni förstå chocken för mig när ambulansen plötsligt knackade på min dörr och stod redo med båren utanför? Jag blev skitförbannad! Enligt personalen så tyckte läkaren att det var en för stor ansträngning för mitt hjärta att gå ner till huvudentrén och sätta mig i en vanlig sjukatransport så därför beställdes istället ambulans. Jag vet dock inte vad som var minst ansträngande för jäklar vad arg jag blev, jag bara totalvägrade att åka ambulans en gång till. Men efter lite övertalning, lirkande och gnällande hamnade jag tillslut på den där jävkla båren och tillsammans med två skötare (varav en som jag känner mig riktigt trygg med) så kom vi fram till sjukhuset. Först var planen att jag skulle bli kvar över natten med kaliumdropp men jag lyckades undkomma det och fick efter många timmar komma tillbaka till avdelningen istället.
Nu är personalen dock på mig stenhårt med att jag absolut inte får gå fram och tillbaka i korridoren utan ska helst sitta stilla medans hela jag och min ångest bara vill springa omkring allt som går. Lite bråkigt blir det men det kommer nog att lösa sig. Prio ett för mig just nu är att komma härifrån, jag klarar inte av det här mer (hur många gånger har jag skrivit just den meningen i bloggen under den senaste veckan?!)
Nu ska jag försöka sova, åtminstone ge det en chans. Det är det minsta jag kan göra.

Av Isabelle Ståhl - 18 mars 2016 01:38

Fick panik när det var dags att gå och sova, jag känner nattpersonalen bra här, de flesta iallafall. Sen finns det de som jag inprincip aldrig har pratat med och en sån natt var det inatt. Ni anar inte lättnaden när jag insåg att min favorit skötare på natten jobbade på avdelningen mittemot. Hon kom över och satt med mig en stund och jäklar vilken magisk förmåga den kvinnan har att få mig att kunna skratta trots att livet verkligen suger. Visst blev det skitjobbigt när hon var tvungen att gå tillbaka till sin avdelningen igen men den värsta paniken för mig hade iallafall lagt sig och jag klarade plötsligt av att sluta springa fram och tillbaka i korridoren och envist upprepa "Jag klarar inte det här".

Nu ligger jag nerbäddad under alla mina tusen täcken och filtar och ska försöka sova (och för er som undrar, nej det kommer inte att fungera, men jag ska iallafall ge det ett försök).

Hittade en bild tagen på mig för några dagar sen, riktigt jäkla sliten och slut ser jag ut att vara, men det är ju också sanningen så varför ljuga om det? Allt är inte alltid perfekt och det är viktigt att komma ihåg.

Sök i bloggen

Presentation


Mitt namn är Isabelle, 22 år och från Stockholm.


Här i min blogg får ni följa mina dagar och mitt liv som jag ägnar åt att kämpa för att bli frisk. Återkommande depressioner och panikångest styr idag min vardag.

Not swedish?

Fråga mig

29 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16 17 18
19
20
21
22
23
24 25
26
27
28
29 30
31
<<< Mars 2016 >>>

Arkiv

Senaste inläggen

Tidigare år

RSS

Följ bloggen

Följ Isabelle - Vägen till ett friskare liv med Blogkeen
Följ Isabelle - Vägen till ett friskare liv med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se