Isabelle - Vägen till ett friskare liv

Alla inlägg under april 2016

Av Isabelle Ståhl - 30 april 2016 23:01

Det är lite smått kaos här på avdelning, just nu finns det en person som jag och några andra absolut inte går ihop med vilket leder till ständiga konflikter, vissa av de ganska kraftiga sådana. Igår flög det saft över dagrummet och skriken och överfallslarmen överlöste varandra. Patienter hotar patienter och personalen försöker gå emellan så gott det går men det är inte alltid de finns där eller räcker till. Det är helt sjukt hur dålig stämningen kan bli helt plötsligt. Från ena sekunden till den andra är allt lugnt medans det plötsligt exploderar och kaoset är ett faktum. Situationen är som den är just nu ohållbar och något måste göras men vi har insett att vi lär behöva vänta in måndagen och vardagen igen för att försöka få ordning på det hela.

Idag är det på tal om en helt annan sak valborg, det brukar betyda för mig jobb med Första hjälpen gruppen uppe i Uppsala under natten men istället sitter jag här. Det känns rent ut sagt skit. Men någonstans så känns det bra att det känns skit för det betyder att jag faktiskt känner något iallafall. Jag känner känslor. Jag är trött på sjukhuslivet nu, jag vill ut härifrån, ut till friheten.

Idag hade jag ett samtal med min kontaktperson som berörde mig till tårar. På första gången på 22 år kunde någon annan utomstående sätta ord på mina känslor. Hon kunde sätta ord och förklaringar på känslor och tankar som jag har haft inom mig så länge jag kan minnas men som jag inte ens för mig själv kunnat förklarat vad eller varför det är jag känner trots min förmåga att uttrycka mig. Men idag var det som om den pusselbiten som jag så länge saknat och framförallt så länge känt mig så udda med plötsligt föll på plats och med det föll även tårarna. Plötsligt kändes allting så självklart fastän det ändå på något sätt kändes så främmande att få mer förståelse. Det kändes nästan lite skrämmande att någon annan person kunde komma och förklara exakt hur mina tankebanor går när knappt jag själv klarar av det, men gud så tacksam jag är över att hon gjorde det. Det var en sten som lättade från mina axlar efter det samtalet och den stenen vägde ton att bära på innan.
Tanken var att hon och jag skulle åka hem till mig en stund idag och hämta lite grejer men det kom lite saker emellan (bland annat att jag inte längre klarar av att svälja mediciner, så jag fick inte i mig en medicin som jag var tvungen att ta om vi skulle kunna åka iväg.) Vi får helt enkelt åka en annan dag och nu har jourläkaren skrivit ut samma medicin fast i en krossbar variant så att jag kan krossa den och blanda den med kräm som jag gör med mina andra tabletter. Fan alltså, alltid är det något som ska krångla. Jag måste lära mig våga svälja tabletter igen. För några dagar sedan när jag var väldigt medicinpåverkad var jag ganska borta och satt ordentligt i halsen när jag drack och efter det klarar jag inte av att svälja minsta lilla piller. Det tar stopp, verkligen stopp. Kroppen säger nej. Eller okej, jag vet innerst inne att det är mitt psyke som säger nej, men jag får en låsning som gör att jag verkligen inte KAN svälja ner tabletten. Så fort jag försöker så håller jag på att sätta i halsen och jag spottar i panik ut tablett istället. Jag sa ju det, alltid är det något som ska krångla.

En sista sak, jag kom just på att jag har firat både jul, nyår, påsk, födelsedag och nu valborg här på nacka psyk. När i helvete är det min tur att få skrivas ut?!

#fuckanorexia

ANNONS
Av Isabelle Ståhl - 30 april 2016 02:03

Sömnen lyser med sin frånvaro men jag har precis intagit extra medicin och värmt på min vetekudde så att den är riktigt varm och skön. Medans medicinen verkar och för att jag ska kunna hålla ångesten borta under tiden tänkte jag visa er mitt rum som jag "bor" här i på avdelningen. Alla rummen har blivit omålade under tiden jag har varit här och fått en egen färg, jag bad om att få mitt rum målat i rosa och det fick jag så det matchar resten av mina saker.
Det blir ju nästan (tragiskt nog) lite som ett hem, när man ligger inlagd såhär länge och då tycker iallafall jag att det känns mycket trevligare om rummet har en mer hemtrevlig känsla istället för den här klassiska "sjukhuskänslan" med vita, slitna väggar som annars är så vanligt. Hur som helst så vet ju ni som har följt min blogg ett tag att jag personligen inte är världens bästa på att hålla ordning men däremot så är min mamma alltid snäll och plockar och städar rummet när hon är här på besök och hon har ofta med sig små saker hemifrån så som blommor och liknande att pynta upp rummet med. Och sen så har jag ju min kontaktperson här på avdelningen som jag brukar skoja med att hon lider av städmani för hela tiden går hon runt och plockar och donar i mitt rum. Inte mig emot, jag är helt medveten om att rummet hade varit i ett mycket mer kaosartat tillstånd än vad det faktiskt är nu om det inte vore för mamma och henne.

Här får ni lite bilder på rummet:

ANNONS
Av Isabelle Ståhl - 29 april 2016 22:52

Det har hänt en hel del saker här på avdelningen och med mig de senaste dagarna och livet har inte varit på topp men jag orkar inte berätta om det nu. Istället kikar jag in lite snabbt och säger hej och att jag lever. Jag lever, kämpar och tar en jävla dag i taget. För just nu är det så det känns, en jävla dag. Det är inte en vanlig dag, det är en jävla dag. En jävla dag som jag bara måste genomlida på något vänster.

Idag klickade jag mig själv in på mitt arkiv och såg ett inlägg jag skrev här på bloggen för exakt två år sedan. Det inlägget beskriver på något sätt så bra min resa hela vägen från det att jag började må dåligt till våren 2014. Då trodde jag definitivt att jag redan under 2013 hade nått den absoluta botten, men så fel jag hade. Nu är det våren 2016 och jag mår sämre än vad jag någonsin har gjort tidigare. De extra tjocka tröjorna för att hålla värmen och bilderna på den smala och bleka Isabelle som jag skrev om för två år sedan har bytts ut till värmefiltar och vetekuddar, bilder på en tjej jag knappt själv känner igen längre med en sond i näsan som tvingas sitta i rullstol för att inte fullkomligt falla ihop ute. Vart hände med den friska tjejen som jag så glatt skrev om för två år sedan? Vart tog hon vägen? Kommer hon komma tillbaka? Frågar man mig är jag säker, jag är trött på det här, eller rättare sagt så är jag skittrött på det här. Jag orkar inte må såhär längre. Jag orkar inte längre få fler blodtrycksfall, jag orkar inte längre gå runt med hot om sondmatning, jag orkar inte längre få ångest av att göra något så naturligt som att äta och jag orkar inte längre vara inlagd på sjukhus mot min vilja. Det får räcka nu. Det måste helt enkelt räcka nu.

Skrivet för två år sedan:

Jag ägnade min kväll igår åt att sitta och kolla igenom massa gamla bilder och filmer som har tagits på mig genom åren och jag förvånades verkligen av hur mycket mitt mående speglades i bilderna. 
Bilderna som är tagna under mina två sista år på högstadiet visar en smal och blek tjej. 
Bilderna som är tagna under mitt första och delar av mitt andra gymnasieår visar tvärtom en mycket gladare Isabelle medans jag från julen 2012 och något år framåt åter igen hittar bilder på en onormalt blek och smal person. 
Bilderna som är tagna för ett år sedan visar en tjej som ler trots att man ser tydliga spår av att så inte är fallet. Bilderna som är tagna under förra årets påsk försöker jag inte ens le på. Där sitter jag bara rakt upp och ner, likblek och med dubbelt så mycket kläder på mig än alla andra människor runt omkring mig. De bilderna var helt klart de som berörde mig mest. Det var de bilderna som fick mig att förstå och inse hur dåligt jag verkligen har mått.
Men bilderna som är tagna idag och några veckor tillbaka visar en helt annan tjej, en mycket gladare tjej. De visar en nybliven 20 åring som ler och skrattar på bilderna och som ser ut att må bra. 
När jag gick tillbaka i min dagbok och läste mina anteckningar som jag skrev vid de olika perioderna när bilderna togs så speglar mina bilder så väl de ord som jag under den tiden skrev ner på ett papper. Det skrämmer mig nästan lite, att mitt mående speglades så lätt utåt. Men samtidigt är jag otroligt stolt över att bilderna som fotograferades för ett år sedan skiljer sig en mil ifrån de bilderna som finns på mig idag. Jag har gått framåt, fram från all skit som hela tiden tyngde ner mig och det märks. Inte bara psykiskt utan även fysiskt och det glädjer mig.


Bild från nu och då:

Av Isabelle Ståhl - 27 april 2016 09:49

Igår vaknade jag med ett leende och en längtan på läpparna, jag skulle äntligen få lämna det här stället under några timmar under kontrollerade former så att det inte blev för mycket igen. Tillsammans med min kontaktperson åkte jag till Nacka forum och köpte en ny vetekudde (den förra råkade brännas sönder) och sen så shoppade vi lite små andra små saker också. Vilken underbar känsla det var att få komma ut ifrån avdelningen och ut ibland folk! Väl tillbaka på avdelningen sov jag några timmar och väcktes sedan till middagen, där övergick leendet till tårar, men inte pga maten. Utan pga en annan sak. Hela natten har jag legat och haft ångest över just den saken och imorse när jag gick upp förvärrades allt ännu mer. Jag klarar inte av det här. Det blir för mycket, det här är inte jag! Tårarna och världelöshetskänslorna går om varandra och jag vet varken ut eller in längre. Bara att jag inte orkar mer nu. Krafterna är faktiskt slut.

Av Isabelle Ståhl - 26 april 2016 01:30

Jag mår skit. Stresspåslaget är enormt och jag förstår inte hur jag ska klara av allt jag måste klara av. Just nu vill jag inget annat än bara skrika rakt ut, skrika ut min frustration och min panik. Min panik över framtiden och över att tiden går för snabbt.
Jag tog en del extra mediciner nu av sjuksköterskan och ska försöka somna ifrån ångesten, jag orkar inte må såhär längre. Hela dagen har gått åt att ha fullständig panik över tiden och nu när mörkret tränger sig på blir ångesten desto värre. Det är helt enkelt bara att hoppas på att medicinen kan ge någon verkan och jag kan somna ifrån allt.
Jag lovar er ett längre inlägg imorgon, jag vet att jag har varit dålig på att uppdatera er på slutet. Ledsen för det, men måendet har inte varit på topp om man säger så.
God natt!

Av Isabelle Ståhl - 22 april 2016 21:32

Viken jävla skitdag det har varit idag, av någon anledning blev jag jättedåligav sondmatningen idag igen. Extremt illamående, yrslig, kraftiga kramper i magen och helt borta. Direkt efter sondningen mådde jag verkligen skit och däckade totalt mellan det att jag vaknade av att illamåendet och kramperna i magen blev extrema. Efter någon timme försökte jag ställa mig upp för att gå upp och gå och kissa men föll ihop på badrumsgolvet och på vägen tillbaka igen till sängen. Väl i sängen igen däckade jag totalt och sov fem timmar i sträck, när jag vakande satt jag mig upp i sängen och föll ihop. Det slutade med att jag larmade på personalen och lyckades övertala mig en tur ut i friska luften i rullstolen för att piggna till av den friska luften vilket faktiskt hjälpte lite så nu sitter jag uppe i soffan och tittar på tv och vilar här istället.

Av Isabelle Ståhl - 22 april 2016 02:42

När klockan återigen snart är tre på natten och jag kan fortfarande inte sova trots en jäkla massa mediciner, då börjar faktiskt tålamodet ta slut. Jag ger upp. Hur i helvete ska det vara så svårt att kunna äta, sova och kissa som normala människor? Ingenting av det där kan jag. Snacka om att jag är less på livet.

Av Isabelle Ståhl - 21 april 2016 23:17

Det blev kaos, alltså verkligen kaos efter helgen. Jag orkade inte mer. Utgången drogs ju som ni redan vet in men den lyckades jag få tillbaka idag igen (2 gånger 15 minuter per dag i rullstol, den där jävla rullstolen är mitt nästa projekt att förhandla bort alltså för gud så sjuk jag känner mig när jag sitter i den).

För några dagar sedan flippade jag totalt och extravak sattes in igen och jag ville bara ge upp "Inte en gång till kände jag bara". Jag har (med undantag för nätterna, klarat mig undan extravak riktigt länge nu så när det sattes in igen fanns det absolut inte det minsta lilla hopp kvar i mig i överhuvudtaget. Vaket togs dock bort relativt snabbt men det höll på tillräckligt länge för att jag skulle bli påmind om hur extremt jobbigt det är att hela tiden ha någon som följer efter en, oavsett vad man gör. Jag får panik av att inte kunna vara ensam om så för bara för några minuter.

Just nu har situationen lugnat ner sig något men det beror också på att jag idag inte blev sondmatad pga olika skäl och då blir ångesten absolut inte lika stark. För ångesten som byggs upp både innan, under och efter sondmatningen ska vi inte ens tala om. Den är brutal. Brutal och vidrig. Så pass vidrig att jag inprincip är redo att göra vad som helst för att slippa undan skiten.
Igår höll jag på att få en ordentlig flipp på kvällen efter en tuff dag med sondmatning och allmänt mycket ångest så jag tog emot en lugnande medicin som jag egentligen inte ska ta för att jag blir helt borta av den. Men som sagt, igår tog jag den iallafall, ångesten vann helt enkelt över förnuftet ännu en gång. Jag har fått återberättat för mig att jag tog den vid klockan sex på kvällen och sen minns jag ungefär en timme framåt sen är verkligen ALLT svart tills det att jag vaknade morgonen därpå. Det jag minns den där timmen är att jag absolut fick för mig att jag var tvungen att byta gardiner i mitt rum så jag fick tag på en stege som stod mitt i ett annat rum och klättrade upp på den och började luta mig fram emot gardinerna (som var ungefär tre meter bort från stegen) för att slänga mig emot de. Men precis då kom en kompis till mig på avdelningen in på rummet tillsammans in med en skötare som fick ner mig från stegen och in mig på mitt rum istället. Roligt hade jag tydligen haft det iallafall, jag hade suttit och skrattat åt absolut ingenting och vinglat fram och tillbaka samtidigt som jag sluddrade på helt osammanhängande som en idiot. Tur att man inte minns allt känner jag bara, jag är inte säker på att jag vill veta vad jag mer kan ha hittat på för dumheter...

Sök i bloggen

Presentation


Mitt namn är Isabelle, 22 år och från Stockholm.


Här i min blogg får ni följa mina dagar och mitt liv som jag ägnar åt att kämpa för att bli frisk. Återkommande depressioner och panikångest styr idag min vardag.

Not swedish?

Fråga mig

29 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21 22
23
24
25
26 27
28
29 30
<<< April 2016 >>>

Arkiv

Senaste inläggen

Tidigare år

RSS

Följ bloggen

Följ Isabelle - Vägen till ett friskare liv med Blogkeen
Följ Isabelle - Vägen till ett friskare liv med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se