Isabelle - Vägen till ett friskare liv

Alla inlägg under maj 2016

Av Isabelle Ståhl - 30 maj 2016 12:12

Hallå alla fina!
Mitt mående går faktiskt framåt! Extravaket är borta och utbytt till extra tillsyn istället. I lördags åkte jag och en skötare iväg några timmar till Sickla köpcentrum för att shoppa lite. Förutom mors-dag present och andra nödvändigheter blev det skor till mig för hela bunten. Gud vad kul det var att shoppa igen och när jag väl var igång så kunde jag inte sluta, men jag har en anledning, jag har inte shoppat på nio månader räknade jag ut så jag ansåg mig vara värd det.
Igår kom familjen hit och vi firade mors-dag, jag försökte få permission hem men det gick inte så det fick bli i anhörigrummet igen men det gick bra ändå.
Jag börjar känna mig piggare och gladare igen och framförallt så vill jag börja leva igen! Jag har en längtan ut till friheten och till ett normalt liv. Jag vill leva och må bra.
Maten går dock fortfarande sådär, av någon anledning så går jag inte upp i vikt men de sista dagarna har jag börjar köra på med näringsdrycker igen och det verkar faktiskt fungera, jag har inte gått ner mer än så länge iallafall. Alltid något!
Nu tjatar personalen på mig att det är lunch så jag ska kila iväg till matsalen.
Ta hand om er!

ANNONS
Av Isabelle Ståhl - 27 maj 2016 02:19

Snabb uppdatering!

Extravaket: är fortfarande kvar. Jag hade förväntat mig ett läkarsamtal idag där jag kunde ta upp och diskutera igenom lite frågor och funderingar, däribland vaket. Men efter ronden visade det sig att jag inte skulle ha något samtal under dagen utan istället blev jag lovad ett till dagen därpå. Tror ni att jag gick med på det bara sådär? Nej precis! Det blev ett jäkla liv här på avdelningen från min sida. Jag sprang fram och tillbaka i korridoren samtidigt som jag skrek åt personalen att de var dumma i huvudet, jag smällde igen varenda dörr som gick att smälla igen, jag låste in mig på toaletten och försökte hålla emot dörren och jag försökte springa ut ifrån avdelningen. Och hela tiden hade jag minst tre personal springandes efter mig. Jag blev galen! Det slutade med att sjuksköterskan fixade fram ett läkarsamtal till mig, men då var jag inte längre intresserad. Då var jag redan så arg på allt och alla att ett samtal bara hade kaosat till det ännu mer så jag vägrade. Såhär i efterhand inser jag att det kanske var lite dumt att strunta i det där läkarsamtalet, men jag får en ny chans imorgon.

Maten: Går inte bra alls. Trots att jag äter bra så går jag bara fortsatt ner i vikt istället för upp som jag gjort den senaste veckan. Och dessutom har jag enorma sväljsvårigheter så under vissa måltider får jag inte i mig någonting, inte ens vätska. Här kan vi snacka om att sanningen svider. Jag vill ju för tusan GÅ UPP I VIKT. Hur svårt kan det va?!

Sömnen: när jag väl sover så sover jag perfekt, men att somna är ett helvete. Ångest varenda jävla kväll och nu dessutom med en ny kvällsmedicin i blodet som ger mig mer ångest men mindre jobbiga tankar. Det är så svårt det där, att veta vad som är bäst i längden. Men just nu har jag valt att ge den här medicinen en chans och då måste den faktiskt få en ärlig chans också.

ANNONS
Av Isabelle Ståhl - 25 maj 2016 01:35

Min utgång utökades idag! Nu får jag gå ut i 30 minuter(!) 2 gånger per dag med personal. Lyckan var total att få kunna komma ut lite till värmen och hinna njuta av den och solen.
Jag och en av skötarna tog med en filt, köpte glass (för mig årets första) och satt oss i gräset och hade det helt underbart ute i solen. Det var så pass underbart att vi båda två kände oss tvungna att "glömma bort" tiden lite så de där 30 minuterna blev kanske något längre men vad gjorde det när jag kände att jag skrattade igen och jag skrattade faktiskt på riktigt?!

Jag hade läkarsamtal idag, förutom att utgången utökades så bestämdes det att extravaket ska kvarstå och lite nya medicinförslag ska kollas upp med bland annat min hjärtläkare på Huddinge sjukhus. Jag känner själv att någonting MÅSTE göras snart för vissa stunder under dagen mår jag så pass dåligt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det enda jag vet är att allt blir kaos, och då menar jag verkligen kaos. Mitt dåliga mående går inte längre att trycka undan och glädjen och den friska Isabelle som jag försöker plocka fram försvinner och istället tar den brutala ångesten över. Den ångesten som jag inte kan styra över. Därför känner jag att något måste göras. Det här med att bara hålla mig inlåst med extravak fungerar kanske ett tag, några dagar, max en vecka men sen är det inte hållbart längre. Nu har det varit metoden de kört på här i snart två veckor och jag känner att det faktiskt får lov att räcka väldigt snart. Nu är det dags att försöka hitta en lösning som fungerar i längden, inte bara i några timmar åt gången.
Kära, fucking ångest och tvångstankar: ni kan ge er av. Flyga och fara åt helvete. Jag har haft nog med er att göra nu, nu räcker det och det är min tur att bli frisk och ni ska ge fan i att förstöra de planerna för mig.

Förutom att ångesten och självmordstankarna är extremt jobbiga just nu så har jag fått ett till nytt problem (vem är egentligen förvånad?). De senaste dagarna har jag tappat flera kilo i vikt utan att jag ens försökt banta eller liknande. Tvärtom så har jag ätit på, precis som jag ska och följt mitt matschema ordentligt, men trots det så har kilona ramlat av mig. Jag som var så jäkla nära min målvikt för utskrivning och så börjar jag närma mig min jobbigt låga vikt istället för att kunna hålla kvar vid målvikten för utskrivningen och dessutom så förstår jag inte varför. Jag tror på en medicinbiverkan, läkaren är mera osäker. Åh gud vad trött jag blir på allt sånt här! Kan inte någonting, någon gång, bara få fungera precis som det ska helt enkelt? Fast det låter nästan för enkelt. Hur skulle livet då se ut, om jag mådde bra? Det är knappt så jag minns hur det känns.

Av Isabelle Ståhl - 22 maj 2016 15:58

Sitter på mitt rum på avdelningen i sängen med extravaket på en stol bredvid. Jag är i så stort behov av att få vara ensam just nu, om så bara för en stund, men samtidigt så vet jag inte om jag skulle klara av det.
I fredags sattes en ny medicin in till mig, jag ville ha speciell en, läkaren ville en annan. Jag fick som jag ville och det fick jag betala för. Bara några timmar efter första tabletten började jag må dåligt. Hjärtat slog oregelbundet, jag mådde illa, blev yr och ostadig, extremt rastlös, myrkrypningar i hela kroppen och en sjuklig trötthet och som toppen på i:et fick jag en galen ångest. JAG MÅDDE SÅ JÄVLA DÅLIGT! Det var första och sista gången jag stoppade det pillret i munnen och nu sitter jag här, inlåst med vak, och hela helgen har gått utan minsta medicinändring pga min förbannade envishet. Så jävla typiskt mig.

Idag flippade jag ur ordentligt. Kastade saker runtomkring mig och välte ett bord. Jag var så himla arg. Arg och förbannad. Förbannad över att jag inte kunde eller kan få bestämma över mitt eget liv. 22 år men behandlas som ett barn, det är och känns otroligt förnedrande. När personalen börjar prata om konsekvenser och konsekvenstänkande blir jag galan, jag gör inget av det här med flit. Är det så svårt att förstå? Det är inte såhär jag vill må. Jag vill inte få flera utbrott om dagen där jag i panik skriker att jag inte orkar mer. Jag vill inte behöva ha vak för att inte göra mig själv illa. Jag vill inte behöva ha någon som krossar mina mediciner varje morgon och kväll för att minimera risken att jag på något sätt samlar på mig tabletterna och sparar de till ett senare tillfälle. Jag vill inte ha problem med maten och få diagnosen anorexia svart på vitt uppskrivet på mitt sjukintyg. Jag vill inte hållas inlåst med nollad utgång när värmen och solen äntligen börjar komma. JAG VILL INTE MÅ DÅLIGT. Är det så svårt att förstå, så svårt att ta till sig? Vad är det som gör att vissa personer inte verkade vilja eller kunna förstå att det faktiskt är ett rent helvete att må så som jag och många andra mår nu förtiden? Vad är det som gör att en människa kan må så dåligt att hon tvingas ligga inlåst bakom psykets låsta dörrar i sex månader eller mer mot hennes vilja? (Varför ställer sig så få ens den frågan?) Varför är det tabu att vilja ta sitt liv för att man lider av anorexia och panikångest men en helt förståelig och om än fruktansvärd situation om man vill ta livet av sig för att man lider av cancer? Jag förstår faktiskt inte skillnaden. Vi måste börja våga prata mer om psykisk ohälsa, för är det något som är ren ohälsa så är det vår syn på människor som mår psykiskt dåligt. Vad är det för skillnad på att ha ont i magen eller att ha ont i själen? För mig är smärtan lika plågsam oavsett vart den än sitter någonstans.

Av Isabelle Ståhl - 19 maj 2016 03:26

Helvetes, jävla, äckliga, skittankar. Jag hatar er. Men jag är starkare än er. Kanske inte just precis nu, men då får jag hjälp att vara stark. Stark att stå emot. Ni kommer aldrig att vinna, hur mycket ni än vill få mig att krypa ur mitt eget skinn och hur ofta ni än får mig att lägga mig i fosterställning på golvet och skrika "Jag orkar inte mer" så ska ni veta en sak: Det där kommer aldrig att fungera i längden. Det spelar ingen roll, i slutändan är jag starkare ändå.
Hade jag inte haft vak inatt hade jag gett upp och gjort något dumt, något riktigt dumt. Men som sagt, jag är inte själv och kämpar. Tankarna är starka men det är jag också och dessutom har jag hjälp av personalen på avdelningen att vinna över den här skiten. Personalen kämpar med mig, vissa stunder hatar jag de för det de gör. Andra stunder såhär i efterhand med en totalt kaotisk dag bakom mig är jag tacksam, nej inte bara tacksam, utan otroligt tacksam. Det tragiska i det hela är att hela min lilla, späd kropp måste pressas i fullt med starka och lugnande mediciner för att jag ens ska kunna märka effekt.

Klockan 6 ikväll fick jag kvällens första grova ångestattack (då hade det redan passerat ett flertal stycken innan från morgonen) och den sista lade sig nu tack vare extremt mycket mediciner.
Äckliga, vidriga tankar ni ska aldrig lyckas förstöra livet mer för mig och min familj än vad det redan är. Nu jävlar räcker det. Fuck you!

Av Isabelle Ståhl - 18 maj 2016 00:23

Nu var det ett tag sen jag var inne och skrev, måendet har inte varit på topp och orken till att skriva har inte funnits där trots att det många gånger hjälper mig enormt att ventilera ut alla jobbiga tankar och känslor som jag annars har svårt att sätta ord på.

Jag har ju många gånger beskrivit mitt liv som en bergodalbana och jag tror nog faktiskt inte att jag kan ha en mera rätt uppfattning om det just nu. Det är så mycket svängningar och så mycket fram och tillbaka i mitt mående att jag knappt själv hänger med. I tisdags var min underbara vän Ellen här, jag fick lämna avdelningen med henne en timme själv och livet kändes från mitt perspektiv nästintill underbart. Under onsdagen åkte jag och min kontaktperson till stallet där jag inte varit på nästan ett halvår och hälsade på. Solen sken och det var helt fantastiskt att få träffa hästarna och gosa lite med de igen. Jag pratade lite med min ridlärare och kände inspirationen till ett normalt liv komma tillbaka till mig smygande. Påvägen hem sen från stallet, i bilen, med min kontaktperson skrattade jag på riktigt och kände att nu var jag verkligen beredd att börja leva utanför psykets låsta dörrar. Men sen så kom torsdagen. Torsdagen som ändrade allt. Jag är fortfarande inte redo att berätta vad som hände den dagen och som sagt, kanske blir jag aldrig redo att berätta det, men redan när jag vaknade den morgonen kände jag att det här är ingen bra dag. Kaoset var ett faktum och jag lyckades iallafall ta mig ifrån avdelningen och kom några timmar senare tillbaka, rödgråten och förstörd, med polisen och extravak sattes in. Sen dess har jag pratar med fyra olika läkare om att försöka få bort vaket men det går inte, det går bara inte. Själva vaket i sig ger mig inte samma panik som det gjorde i början, precis som alla de andra gångerna jag har haft vak lär jag mig på något konstigt sätt att acceptera faktumet att aldrig få vara själv, men fortfarande blir min ångest alldeles för stark ibland och då ger vaket mig panik. Jag vet att det låter patetiskt, ologiskt och allt sånt där men det är så det känns. När jag får panik, får jag sån panik att jag måste få vara själv. Resten kan ni nog räkna ut själva...
Jag har ju insett att om det här kommer fram till läkaren så kommer vaket inte att släppas så därför har jag valt att säga att allt är bra och avslutat samtalen snabbt och dessutom ofta i ren panik men idag gav jag upp. Jag vet att han redan har fått reda på en hel del information om hur det egentligen ligger till så jag försökte vara så ärlig som möjligt för att kunna få så bra hjälp som möjligt. Det gjordes lite medicinjusteringar för att få ner ångesten så nu är det bara att hoppas på det bästa.

Just nu har jag precis intagit mina nattmediciner och tänkte försöka ge sömnen en chans. Jag är trött, det är jag. Men på något jävla vänster så lyckas ångesten alltid bli 100 gånger värre så fort jag tar medicinerna och släcker lampan för att sova. Vi får se hur det blir inatt, jag hoppas åtminstone på en bättre natt än natten som var, för den var jobbig. Riktigt jobbig.

God natt alla fina, ta hand om er och glöm inte om att just DU är fin som du är!

Av Isabelle Ståhl - 14 maj 2016 20:31

Situationen är verkligen kaos, jag vet inte vad jag ska ta mig till. Vissa stunder på dygnet kan inte tårarna sluta rinna och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Ångesten kväver mig. Jourläkaren kom förbi idag och jag bönade och bad om att få bort extravaket men det gick inte, han hade bestämt sig redan innan han gick in för att träffa mig. Vaket ska vara kvar. Det ger mig panik att fortfarande inte få vara själv en endaste sekund och dessutom ha någon som sitter och tittar på mig hela tiden när jag ligger och sover.
Inatt blev det inte mycket sömn, istället blev det skrik och bråk med personalen för hela slanten. Sjuksköterskan och jag går inte ihop för fem öre och jag kan inte på något sett påstå att jag var lugn och trevlig inatt men när sjuksköterskan skriker "håll käften" åt mig så hade jag på riktigt lust att smälla till honom. Jag ligger inlagd för att jag mår dåligt och dessutom ligger jag inlagd mot min vilja, han är där för att han får betalt för det och passar jobbet honom inte kan han söka sig något nytt. Att jag sen i stridens hetta går och skriker gubbjävel åt honom var väl såhär i efterhand inte det smartaste men fortfarande: Jag är här för att jag mår skit och för att jag är tvingad till det. Han är här för att han har valt det. Att han sen hotar med bälte, rumsisolering och extravak av TRE personer samtidigt för att visa vem det är som bestämmerär ju bara ett stort jävla skämt, men vissa personer tänker helt klart mer på sig själva och sin stolthet än på andra.

Av Isabelle Ståhl - 13 maj 2016 01:42

Kaosdag med stora bokstäver. Jag orkar inte skriva om vad det handlade om just nu, kanske orkar jag helt enkelt aldrig komma till den punkten att jag klarar av att berätta. Hur stark jag än försöker göra mig med att vara öppen om psykisk ohälsa tar även mina krafter slut och just nu är det som om orken och modet att sätta ord på det som hände idag har försvunnit. Kvar finns bara en lite, ynklig Isabelle som helt ärligt är livrädd. Livrädd över framtiden och livrädd över vad jag har ställt till med.
Extravaket är iallafall tillbaka igen och förutom det att jag har fullkomlig panik över att inte kunna få någon möjlighet till att gå undan själv ett tag och bara släppa alla mina hämningar och bara få gråta ut riktigt ordentligt. Det klarar jag inte av om jag inte är helt själv så det är bara att hålla alla tummarna för att läkarna släpper på vaket imorgon och i värsta fall byter ut det mot tät tillsyn. Så länge jag slipper ha någon efter mig exakt hela tiden så skulle jag slappna av iallafall för en kort stund.
Nu är jag så trött så jag ser knappt vad jag själv skriver så jag måste försöka Sova.
Och jag ska försöka berätta för er vad det var som hände idag, jag behöver bara själv lite tid att smälta det för att försöka få ihop de sista puzzelbitarna som ännu inte riktigt har fallit på plats för att jag ska ha en sammanhängande story som stämmer överens med verkligheten. För just nu är min story fylld av minnesluckor och det ger inte så mycket att skriva om då.

Sök i bloggen

Presentation


Mitt namn är Isabelle, 22 år och från Stockholm.


Här i min blogg får ni följa mina dagar och mitt liv som jag ägnar åt att kämpa för att bli frisk. Återkommande depressioner och panikångest styr idag min vardag.

Not swedish?

Fråga mig

29 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3
4
5 6 7
8
9
10 11
12
13 14
15
16
17
18 19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2016 >>>

Arkiv

Senaste inläggen

Tidigare år

RSS

Följ bloggen

Följ Isabelle - Vägen till ett friskare liv med Blogkeen
Följ Isabelle - Vägen till ett friskare liv med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se