Isabelle - Vägen till ett friskare liv

Alla inlägg under juni 2016

Av Isabelle Ståhl - 24 juni 2016 23:42

Viken midsommar vi fick! Vädret var på topp och bjöd på 25 grader med en strålande sol. Underbart!

Dagen spenderades hemma hos min kusin framför poolen och bikinin åkte på trots att jag inte vågade bada pga urinvägsinfektionen, istället njöt jag av solen och jobbade på min just nu obefintliga bränna...

Nu ska jag försöka komma till ro och sova för att orka stiga upp i tid imorgon inför jobbet. Tänk att vi äntligen öppnar parken imorgon! 27 grader och solsken är utlovat så det bör komma en hel del folk om vi har tur. Nu är det bara att tagga till ordentligt. Jäklar vad kul vi ska ha!

ANNONS
Av Isabelle Ståhl - 22 juni 2016 21:46

Idag blev det utbildning nere i vattenlandet för min del under hela dagen. Jag tror att vi alla som var där nere, omringade av pooler och vatten, fick en rätt så schysst bränna men min fotbränna var nog en av de fulastade. Jag vet inte varför jag inte kom på idén om att kliva ur skorna för att försöka jämna till färgen så sent som när utbildningen snart var slut, då var det redan försent. Snyggt blev det iallafall inte.

Hur mår jag annars? Helt okej faktiskt. Psykiskt känner jag mig stabilare och stabilare men idiotiskt nog så lyckades inte kroppen klara av urinvägsinfektionen som jag hade trots antibiotikans hjälp. Så fort jag slutade med antibiotikan så kom symtomen smygandes tillbaka och i förrgår kväll smällde det till som från ingenstans och symtomen blev helt plötsligt riktigt kraftiga igen. Dum som jag är hoppades jag på att det skulle vända av sig själv så jag väntade tills idag under eftermiddagen med att ringa till läkaren. Det skulle jag inte gjort för så dåligt som jag mår nu ikväll var det länge sen jag mådde. Såhär har jag nog inte känt på snart två veckor nu. Tröttheten är tillbaka och likaså smärtan och sjukdomskänslan. Jag fick iallafall en ny läkartid på vårdcentralen nu imorgon bitti. Kanske är det så enkelt, som många påpekat, att även om jag är så otroligt taggad psykiskt för det här jobbet så hänger inte kroppen riktigt med än. Immunförsvaret är dåligt då jag fortfarande väger flera kilo för lite och är en bra bit under min normala viktkurva samt att jag hela tiden tvingar kroppen att gå på högvarv och jobba, jobba och jobba. Vilodagar är inget för mig längre och bara tanken på att ligga stilla och ta det lugnt ger mig panik. Jag måste upp och röra på mig! Därför blir även mina lediga dagar väldigt intensiva och kroppen får aldrig en chans att återhämta sig.
Nu ska jag iallafall inta min nattmedicin och tvinga till mig lite sömn. Jag måste sova, har inte sovit så bra de senaste nätterna heller vilket säkert också stressar min kropp.
#kämpaIsabellekämpa

ANNONS
Av Isabelle Ståhl - 21 juni 2016 06:01

Godmorgon! Idag är jag återigen uppe med tuppen för att hinna till jobbet i tid! Det börjar bli mycket att göra nu och jag tror att vi alla känner av en liten stress inom oss över att det snart är lördag och dags för öppning men så länge vi har kul går det bra.
Igår var det en massa utbildningar som skulle hållas så förutom att fixa till det sista som jag har på min "To do list" så fick vi allesammans klämma in utbildningar i schemat som vi skulle hålla, men det gick strålande och man börjar verkligen känna av den här peppande känslan över att snart är vi igång! Idag och imorgon är det utbildning igen men jag har som sagt en hel del annat som det vore skönt att bli klar med så jag får hoppa lite fram och tillbaka beroende på hur tiden ser ut.
Jag skulle även behöva ringa vårdcentralen angående en ny kur/förlänga kuren med antibiotika då min urinvägsinfektion har blivit bättre men inte helt bra ännu och min läkare på Capio psykiatri borde jag försöka ta mig tid till att ringa också men det är nog bara att inse att det får lov att vänta lite. Det var ändå inget akut, jag får ta det när det är lite lugnare och mindre jobb sen istället.

Av Isabelle Ståhl - 19 juni 2016 21:06

Stressig dag idag igen! Började med att vakna upp vid klockan halv fem på morgonen som jag alltid gör nu förtiden och kunde som vanligt inte somna om. Tog det lite lugnt under morgonen och förmiddagen för att sedan inse att jag tagit det lite för lugnt så blev tvungen att stressa iväg till ett jobbmöte som började vid ett-tiden. Under mötet planerades sommaren lite mer i detalj och vi höll på i tre timmar vilket var ungefär en timme mer än vad jag hade räknat med. Så direkt efter att mötet var slut sprang jag ut till bilen och körde hem till min kusin och åt middag och solade och badade benen i poolen. Pga urinvägsinfektionen vågar/får jag inte bada än. Efter det stressade jag hem igen för att hinna hem innan klockan blev för mycket för att kunna ta mina kvällsmediciner.

Bilder på dagens Isabelle:

Igår var jag och min kusin i Borlänge på en shoppingrunda hela dagen. Först var det kläder som gällde och sedan var det IKEA under några timmar innan vi begav oss hemåt igen. Jag gjorde rena kapet på en jättefin ring i äkta guld och med min månadssten på. Det var utförsäljning i butiken så fick den till ett riktigt bra pris, tummen upp för det köpet!

Nu är det dags för mig att sova, jag har massor att göra på jobbet imorgon så det gäller att vara utvilad. Känner mig lite stressad över ifall jag inte kommer hinna med allt jag ska men det kommer jag säkert att göra, så fort jag kommer igång kommer det nog gå som på räls. Jag får helt enkelt jobba extra effektivt imorgon, ännu mer än vad jag brukar göra. Det är tur att jag älskar mitt jobb!

Av Isabelle Ståhl - 18 juni 2016 07:13

Godmorgon!
Jag är helt medveten om att jag bloggar otroligt dåligt just nu men jobbet tar på krafterna och varje kväll när jag kommer hem däckar jag mer eller mindre på direkten. Och då menar jag verkligen på direkten. Jag är helt slut efter varje arbetspass trots att jag jobbar bra mycket kortare dagar nu än förra sommaren för att inte pressa mig själv för hårt. Tröttheten är en blandning av chocken från 6 månader på psyk till mer än 100% arbetstid på två dagar och även den urinvägsinfektion jag går och dras med. Hur länge jag har haft den är oklart men jag tror faktiskt att jag redan hade den när jag låg inlagd men att den med tiden har blivit kraftigare och kraftigare. De senaste två veckorna och speciellt veckan som var nu började jag må riktigt dåligt. Jag fick riktigt ordentliga buksmärtor och en hel del andra symtom. Yrsligheten är den som jag lider av mest. Jag kan från ingenstans bli jätteyr i huvudet när smärtorna är som mest intensiva och jag känner att jag tappar helt kontrollen på min kropp. I onsdags gick det för långt och jag var bara någon sekund från att svimma i en brant trappa på jobbet och under natten hade jag så ont att jag låg och grät. Sjukvårdsrådgivningen ville skicka ambulans men det har jag mer eller mindre lovat mig själv att jag har åkt färdigt efter alla ambulansturer under tiden jag låg inlagd och dessutom är jag helt medveten om vilken brist det är på ambulanser här uppe så jag valde att stanna hemma och åkte in till vårdcentralen morgonen därefter. Där var de förvånade att jag väntat så länge då symtomen var så starka och de misstänkte att njurarna hade börjat ta stryk. En antibiotikakur sattes in på direkten och nu väntar jag på en förbättring, jag känner ingen skillnad men sjukvården tror att skillnaden finns där bara det att den är så pass liten att jag inte känner av den än. Idag går jag in på dag tre med den här antibiotikakuren och då bör jag börja må lite bättre annars måste jag åka in igen.
Ibland kan jag nästan skratta åt hur all skit alltid kan komma samtidigt för mig. När jag ÄNTLIGEN tjatat till mig och jobbat stenhårt för att bli mera psykiskt stabil och få bli utskriven för att kunna börja jobba då drar jag på mig något fysiskt istället som vägrar släppa. Men nu är det positiva tankar som gäller och jag tänker satsa stenhårt på att vara helt frisk den 25e juni för då öppnar vi parken och då både vill och måste jag kunna klara av ett hårdare tempo.

Sist men inte minst: jäklar vilket kul jobb jag har och vilka underbara kollegor jag får chansen att arbeta med varje dag! Det känns bara så bra!

Av Isabelle Ståhl - 15 juni 2016 06:55

Det här skrev jag den 12e april, alltså bara lite drygt två månader sen. För två månader sen sondmatas jag och jag vet att jag bara några dagar efter att det här inlägget skrevs försökte mig på att göra ett allvarligt självmordsförsök för att jag inte orkade leva längre. Tänk om jag hade lyckats? Gud vad jag är tacksam över all den hjälp jag fick och över alla de tvångsåtgärder som sattes in för att skydda mig. Då hatade jag min nollade utgång, jag hatade min rumsisolering, jag hatade mitt extravak, jag hatade mina sondmatningar och jag hatade definitivt att tvingas till vård i ett halvår mot min vilja men idag är jag tacksam. Så otroligt tacksam. Tacksam för att jag lever, för det hade jag aldrig gjort om jag var själv.
Nu två månader senare jobbar jag och kämpar på, visst är det tufft, men jag klarar det och tar en dag i taget och just nu för tillfället känns det fullt tillräckligt med tanke på allt som jag har varit med om de senaste 6 månaderna.

Skrivet 12 april 2016:
Sondmatningarna blir bara tuffare och tuffare, jag klarar inte psykiskt av att ta emot näringen längre. Personalen får dra mig till rummet varje gång och hålla fast mig för att det ens ska kunna vara mig möjligt. Jag skriker, sliter, och försöker ta mig därifrån på alla sätt jag kan. Men det går inte, det går bara inte. De gånger jag har fått som mest panik och personalen har känt att de inte längre kan hantera situationen på ett säkert sätt så har jag hamnat i bälte och sondmatningen har fortsatt där istället. I förrgår kände jag bara att jag fick nog, någon gång får det faktiskt räcka, så jag drog sonden. Jag orkade inte ha kvar den längre. Några timmar senare satt en ny där på plats igen. Helvete alltså vad jag inte klarar av det här mer. Glas och tallrikar har flugit lite fram och tillbaka när ångesten har varit som värst och hela jag har bokstavligen talat bara lagt mig ner på golvet och skrikit rakt ut.
Fysiskt sliter det på min kropp något enormt också, både att ha en extrem panik dagligen men även att sondningen går alldeles för fort i många fall då personalen inte klarar av att hålla fast mig tillräckligt länge utan istället sprutar de in näringen fortare än vad som egentligen ska göras. Det leder till att jag mår extremt illa, får kraftiga magkramper och blir yr. Eller yr blir jag oavsett hur långsamt eller snabbt de sondar in maten. Vissa gånger kan jag inte stå upp på flera timmar efter matningen utan att jag faller ihop. Helt jäkla hopplöst känns det. 
Idag hade jag ett läkarbesök och läkarna berättade att de kommer skicka en remiss till SCÄs avdelning, inte direkt min högsta önskan men de får göra vad de vill för mig. Innan den remissen är behandlad är den här jävla sonden borta, det ska jag se till. 

Av Isabelle Ståhl - 13 juni 2016 21:23

"Hur mår du egentligen?" "Är du verkligen okej?" Jag är så otroligt trött på de där frågorna! Det är väl självklart att jag inte mår bra egentligen eller att jag verkligen inte är okej. Hur skulle det gå till? För två veckor sen låg jag fortfarande inlagd på psyk, inte tusan mår jag bra nu heller, men däremot kämpar jag. Jag kämpar något otroligt för att må bättre och inte falla tillbaka i den djupa svacka jag hamnade i under vintern och våren som var. Jag kämpar för att säga att jag mår bra när du frågar hur jag mår, för hur skulle det se ut om jag sa sanningen? Om jag faktiskt sa som det är. Att vissa dagar är skit. Idag var det en sån dag. Jag lyckades hålla ihop mig själv och levererade en skrattande och glad Isabelle på jobbet men väl hemma igen rann bägaren över. Allt det braiga humöret som jag tvingat mig att bygga upp under dagen byttes ut mot tårar, ilska och irritation. Allt var fel och då menar jag verkligen allt. Maten var fel, personerna runtomkring mig här hemma och de på andra sidan telefonlinjen var det fel på och hela livet var ett enda stort kaos. Jag höll på att ge upp igen, allt var bara kaos, ett sånt kaos när tomheten inom mig blir alldeles för påtaglig och jag känner mig så liten. Liten och ynklig. Och hela tiden hade jag irritationen inom mig från frågorna jag, i all välmening fått den senaste veckan, om hur jag mår egentligen och om jag verkligen är okej. Jag vill bara skrika rakt ut att NEJ efter ett halvårs tvångsinläggning på psyk med diagnoserna anorexia, extremt kraftig panikångest, självskadebeteende och självmordsförsök på självmordsförsök så mår man inte bra mindre än två veckor efter utskrivning och inte heller är jag okej. Men jag kommer fortsätta att svara att jag är det när du frågar, för det är så det fungerar. Det är de svaren vi förväntar oss att höra. Vad hade hänt om jag sa att allt verkligen kändes skit och att jag faktiskt egentligen inte alls mår okej utan riktigt dåligt? Vad skulle hända då? Skulle du ens veta vad du skulle säga eller skulle du smidigt byta samtalsämne efter att du lite hastigt beklagat att jag har det lite jobbigt nu och erbjudit dig att hjälpa till om det finns något du kan göra?
Vad skulle jag ha gjort om jag fick ett sådant svar? Jag vet faktiskt inte men däremot vet jag att jag är otroligt trött på att gång på gång få höra frågor där svaret borde vara så självklart. Nej kära du, efter 6 månader på psyk är jag varken okej eller bra men en dag kommer jag att ha tagit mig dit och den dagen ska jag ge dig ett äkta leende när du ställer frågan om hur jag mår och jag ska tala sanningen. Säga med ett leende på läpparna att jag mår bra och faktiskt mena det till 100%. En dag kommer även jag att komma dit, jag måste bara fortsätta att kämpa och vägra att ge upp. Ibland är jag otroligt tacksam över den envishet som jag föddes med, utan den hade jag aldrig överlevt det här halvåret som varit.

Av Isabelle Ståhl - 13 juni 2016 06:45

Godmorgon!
Gud så slut jag är men nu är min första jobbvecka slut och min nya påbörjas idag. I fredags jobbade jag från förmiddagen till runt klockan 2 på natten och jag kan fortfarande inte låta bli att ställa mig frågan vart tusan all min energi kommer ifrån? Visst är jag trött, ibland tom helt slutkörd. Men jag klarar det ändå och det är mer än vad jag skulle gjort för två veckor sen om vi säger så.
Den här helgen kom min syster upp till Leksand för att vi skulle få lite egentid tillsammans och gud så mysigt vi har haft det! Förutom shopping i lördags åkte vi även till en sjö där vattnet är lika klart som om man skulle befinna sig vid självaste Medelhavet. Riktig medelhavsvärme var det kanske inte, men den klarblå färgen var kvar.

Igår ägnade vi hela dagen åt att vara på Dalecarlia spa och när jag säger hela dagen menar jag verkligen hela dagen. Vi kom dit tidig förmiddag och åkte hem först vid middagstid och vilken dag vi fick! Vi var nästan helt själva på hela spa-anläggningen och ägnade den mesta tiden åt att ligga vid den uppvärmda utomhuspoolen på soldäcket med god mat och dryck samtidigt som vi sola och bada. Jag tror att både jag och Elleonore fick den första riktiga bikinibrännan igår.

Nu väntar ytterligare en dag på jobbet och lite trixa med telefonsamtal hit och dit. Jag lovar er ett bättre och mer uppdaterat inlägg om hur jag mår och så ikväll!

Sök i bloggen

Presentation


Mitt namn är Isabelle, 22 år och från Stockholm.


Här i min blogg får ni följa mina dagar och mitt liv som jag ägnar åt att kämpa för att bli frisk. Återkommande depressioner och panikångest styr idag min vardag.

Not swedish?

Fråga mig

29 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18 19
20
21 22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2016 >>>

Arkiv

Senaste inläggen

Tidigare år

RSS

Följ bloggen

Följ Isabelle - Vägen till ett friskare liv med Blogkeen
Följ Isabelle - Vägen till ett friskare liv med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se