Isabelle - Vägen till ett friskare liv

Alla inlägg under augusti 2016

Av Isabelle Ståhl - 30 augusti 2016 20:10

Det hände något med mig och mina tankar i förrgår. Jag minns att jag grät under kvällen men jag minns inte varför, jag minns bara tårarna. Tårarna och känslan av att ha misslyckats. Jag minns inte tabletterna, inte lättnaden jag brukar känna när jag tar lugnande och jag minns inte heller om jag började må dåligt. Jag minns inte larmet men jag minns när ambulanspersonalen steg in i köket och kom fram till mig. Jag minns att de sa att vi måste åka in till sjukhuset, jag hade inget val. Sen minns jag inget mer. Allt är svart och minnet blir först ljust igen när jag 10 timmar senare vaknar upp på IVA, intensivvårdsavdelningen. Jag ser sladdar överallt, nålar som sitter i båda armarna och händerna, jag ser droppet som sakta rinner in i min arm och jag ser den vitklädda personalen. Personalen som med lugn röst säger att jag är på IVA, att jag har tagit en överdos men att allt kommer att bli bra igen. Återigen minns jag tårarna, tårarna och gråten. Paniken, skulden och ångesten. Vad har jag gjort och varför? Jag frågade vart jag var, var jag på Falun eller på Mora? På Mora sa de, sen är allt svart igen.

Jag vet fortfarande inte vad som hände eller orsaken till det. Vilka tabletter tog jag och varför? När jag kom hem igen möttes jag av två medicinkassar som låg utspridda på köksbordet, jag vet inte om det var jag eller ambulansen som hade lagt upp medicinerna där, fick höra av personalen på IVA att ambulanspersonalen hade gått igenom mina mediciner hemma för att försöka hitta vad jag hade tagit. Frågan förblev obesvarad. Likaså är frågan om varför jag gjorde som jag gjorde oklar, jag vet att jag hade en dålig kväll den kvällen, men så dålig? Jag mår ofta dåligt kvällstid, undviker att göra saker på då för att jag vet med mig att ångesten ofta är högre senare på dagen men det var länge sen jag mådde så dåligt att jag gjorde mig själv illa. Fick jag panik och stoppade i mig tabletterna utan att tänka? Tog jag först några få och sedan fyllde på eller tog jag alla samtidgt? Jag hatar frågor som inte har något svar, hatar ovissheten. Jag hatar att jag inte vet varför jag gjorde som jag gjorde och jag hatar att jag troligtvis inte heller kommer att få ett svar på den frågan.

Från och med förmiddagen igår är mitt minne klart igen, jag minns att jag var trött. Trött och sliten. Trött på mig själv, trött på sjukhuset, trött på alla sladdar och trött på att inte bli pigg trots att jag sov en massa. Jag minns att jag mådde bättre, blev stadigare och ville gå hem. Jag minns personalens blickar mellan varandra och deras osäkerhet. Jag fick inte gå hem, läkaren kom, sa att jag inte fick lämna IVA fören en annan läkare från psyk hade kommit och bedömt mig. Jag fick panik, skrek något i stil med att jag vägrade träffa en psykiatriker, att jag var färdig med psyk och inte ville ha med de att göra. Jag minns hur sjuksköterskan snabbt bröt in och sa att det var en konsultläkare jag skulle träffa, en inhyrd läkare. Jag lugnades konstigt nog av det, varför vet jag inte. Jag var kanske för trött för att koppla att han var inhyrd från psyk. Flera timmar gick och på eftermiddagen kom tre personer in på mitt rum. En överläkare, en AT-läkare och en sjuksköterska. Jag ville inte prata med de, fortsatte att hävda att jag inte ville ha med psyk att göra och att jag inte mådde psykiskt dåligt. "Nej jag visste inte varför jag hade tagit tabletterna, kanske var jag bara trött och ville sova?" Överläkaren fortsatte att pressa, jag fortsatte att vägra svara. Han sa något om att han skulle göra en bedömning om jag fick åka hem eller inte. Jag skrattade till och sa att klockan åtta imorgon bitti börjar jag jobba, jag ska hem. "Det bestämmer inte du, tycker jag något annat åker du direkt till Säter." 

Jag minns att jag tyckte att de var för många inne i rummet, ingen annan pratade förutom överläkaren, var de andra tvugna att vara med? Jag minns hur jag ändrade mig, tänkte att det var bättre om bara AT-läkaren stannade, han såg snällare ut. Det gick inte, alla tre stannade. Överläkaren fortsatte att tvinga på mig frågor och jag fortsatte att svara undikande eller inte alls. Han frågade varför jag bokat av alla tider hos öppenvården, jag svarade att det berodde på att läkarna var idioter. Han frågade för säkert tionde gången hur jag mådde och jag svarade återigen att jag mådde bra. "Jag tror inte på dig" sa han. "Jag bryr mig inte" sa jag. Jag bad de gå, de vägrade. Han sa något mer, frågade vad jag tänkte på. Jag svarade att jag tänkte på att jag längtade ut till det fina vädret. "Det regnar ju" sa han bara och nickade mot fönstret. Jag log och sa att jag tyckte om regn, jag förstår fortfarande inte varför jag ens tog upp vädret. Det finns inget mer jag hatar än regniga dagar, de gör mig deprimerad.

Han frågade ännu en gång varför jag hade gjort som jag gjorde, varför tog jag tabletterna? Ville jag ta mitt liv? Jag svarade bara att hade jag velat ta livet av mig så hade jag tagit en dos som jag inte överlevde, inte en mängd tabletter som gjorde att jag vaknade upp på IVA några timmar senare. "Nu tror jag på dig" sa han. Han nämnde Säter igen, AT-läkaren sa något och sjuksköterskan ställde en fråga som om hon också kände sig tvungen att säga något. Jag lyssnade inte. Tänkte bara på Säter, inte en gång till. Orden LPT, vårdintyg och transport kom upp. "Nej, nej och åter nej!" De lämnade rummet, en sjuksköterska kom in och satt med mig och tårkade mina tårar. Frågade varför jag grät. Jag visste inte, sa bara att jag ville fortsätta som vanligt och gå till jobbet imorgon. Hon tyckte det lät bra, gav mig en servett och lämade rummet, kom tillbaka efter ett tag och sa att hon skulle boka en sjuktransport hem till mig. Först då gick det upp för mig att det inte blev något Säter, tårarna kom igen, denna gång av lättnad. Hon plockade bort allt övervak och drog alla nålar, sa att bilen kom om en timme och att jag kunde vänta på rummet. Men jag vägrade, ville inte vara kvar i det rum som gett mig en sådan panik och ångest, hon visade mig till ett anhgörigrum och bad mig vänta därinne. En anhörig kom in och värmde en matlåda, hon tittade på mig och frågade om det var någon som stod mig nära som låg på IVA. Jag skakade på huvudet och gömde ID-bandet som satt runt min arm under tröjan. "Nej inte så värst sa jag." Hon nämnde att sjukhuset och avdelningen gav henne ångest. Jag nickade, "samma här" sa jag och tänkte att inga ord var mer rätta än de hon just hade sagt.

ANNONS
Av Isabelle Ståhl - 28 augusti 2016 21:08

Återigen ligger jag i min säng i dalarna, några veckor till med jobb väntar innan jag slutligen åker hem till Stockholm och denna gång för att stanna där ett tag. Resan till Korfu var underbar och så nödvändig, både kropp och själ behövde verkligen få en chans att ta en paus från jobb och krav och bara ta det lugnt. Ta det lugnt, slappna av och inte tänka på något viktigt alls. Tänk vad mycket nytta något sånt litet som att ta hand om sig själv kan göra.

När jag väl är tillbaka i Stockholm igen efter jobbet väntar en hel del att fixa, jag vet inte om jag vill börja plugga eller om jag vill fortsätta jobba som jag verkligen brinner för. Eller borde jag lägga både jobb och skola vid sidan av och istället satsa på all den terapi som planeras inför hösten? Borde jag försöka satsa på att hitta tillbaka till mig själv fullt ut? Jag vet varken ut eller in, tankarna kring framtiden snurrar konstant runt i mitt huvud och vill inte lämna mig ifred. Det känns som om min sjukdom och mitt dåliga mående har stulit så många år av mitt liv, så många år som har gått åt till ångest och oro och som jag aldrig kommer få tillbaka. Troligen väntar dessutom fler år med terapi, sjukdomar både psykiska och fysiska och en jäkla massa läkarbesök till innan jag mår helt bra. Kommer det ens gå? Kan en människa som mått dåligt i så många år någonsin bli helt fri? Ni hör, tankarna slutar inte att snurra. Värst är det när jag är själv, under resan upp till Leksand idag plågade ovissheten om framtiden mig ordentligt. "Vad ska det egentlig bli av mig? Vem är jag? Vad kan och vill jag göra med mitt liv?" Jag får ingen ro i kroppen utan hela tiden är det något jag gruvar mig på. Men det ska nog gå, om några år är det nog bättre som en läkare sa till mig för flera år sedan. "Du ska se att du mår bättre om några år och att livet mer är som vanligt då." Det fick jag höra sommaren 2013, tre år sedan och de tre åren var tydligen inte tillräckliga för att bygga upp ett normalt liv på. Vart befinner jag mig om ytterligare tre år från idag? Tålamodet är inte det bästa och ett bättre och friskare liv om några år får mig att drabbas av en snarlik klaustrofobisk känsla. Jag har inte den tiden, inte de dagarna, månaderna eller åren. Jag har inte några år på mig att vänta efter ett bättre liv. Tiden räcker inte till men istället för att försöka sakta ner och ta reda på vad jag egentligen vill springer jag bara iväg ännu fortare. Vi kan kalla det för flykt. En flykt ifrån det liv jag inte vill leva, en flykt som endast leder till att jag trasslar in mig hårdare och hårdare för varje dag som går. En flykt som så många gånger tidigare i mitt liv gjort att jag så småningom inte orkar springa mer utan kraschar rakt upp och ner, från stående till liggande på bara några dagar. Jag måste försöka stanna upp och fånga tag i mig själv snart, stoppa mig själv från att jämt springa före. Jag hinner inte längre med. Om tre veckor är jag tillbaka i Stockholm, då måste jag på ett eller ett annat sätt få hjälp att inte rusa vidare längre. Stanna upp flykten och ta tag i problemen istället. Kanske borde jag som har funderar på strunta i både jobb och skola i höst och verkligen satsa på att stanna upp och bli frisk. Kanske är just skolan och jobbet ytterligare en flykt ifrån mig själv och mina problem. En flykt för att inte ha tid eller ork på att tänka på vad som kommer hända sen.
Nej i höst får det räcka, då tar jag tjuren vid hornen och försöker lista ut vilket det rätta nästa steg är för mig. Inte springa, inte ruscha och inte stressa. Ta tid på mig och känna efter vad det är jag vill och klarar av att göra. Vad borde jag satsa på för att må så bra som möjligt i slutändan? I höst ska jag inte göra någonting som inte ger den sistnämnda frågan ett bra svar. Jag ska sluta fly och börja komma ifatt mig själv alla de gångerna jag sprang alldeles för fort. Jag får börja där, där och vid frågan "Vad borde jag satsa på för att må så bra som möjligt i slutändan?" Klarar jag av de tre grejerna så har jag kommit långt på vägen fram emot mina mål.
Tänk att något så enkelt egentligen kan vara så otroligt svårt. Men jag ska klara det, nu är det slutsprunget för mig. Inga mera flykter nu utan enbart planerade vägar som leder till ett mål.
Jag tror på det här, det kommer att gå. Jag måste bara våga låta mig sluta springa ifrån allt det onda och istället ordna upp problemen.
Just nu känns det faktiskt lite, lite enklare. Jag vet att jag kommet klara av det här, jag behöver bara tid. Tid, tiden som redan nu springer ifrån mig.

ANNONS
Av Isabelle Ståhl - 26 augusti 2016 08:14

Godmorgon från solen!
Jag har upptäckt något nytt här nere som jag egentligen är förvånad över att jag uppskattar så mycket, nämligen ljudböcker. Jag ligger i solstolen på dagarna och lyssnar på böcker, helt underbart!
Nu väntar snart dagens första dopp, det är redan över 30 grader här nere så det är behövligt.

Av Isabelle Ståhl - 25 augusti 2016 20:49

Alltså vilket hotell vi bor på! Servicen är enorm, något utöver det vanliga.
Varje middag i huvudrestaurangen är det olika teman, igår var det galamiddag. Det var fotograf på plats som fotograferade alla gäster på röda mattan, fyrverkerier, en middagsmeny där personalen än en gång hade överträffat sig själva och en service som får en att skämmas. Hela veckan här på Korfu har bjudit på en service i världsklass och en personalstyrka som inte bara ibland utan jämt gör det där lilla extra. Bara den lilla detaljen att rummet inte bara städas en gång utan ibland två gånger om dagen. Det här är verkligen ett hotell jag trivs på och känner att jag vill tillbaka till och varmt kan rekommendera.

Bjuder på lite selfiesbomber på mig och systeryster:

Av Isabelle Ståhl - 23 augusti 2016 16:51

En snabb uppdatering innan det är dags för middag, solen skiner, vattnet är varmt och livet leker. Idag har det blivit ytterligare en dag till med sol och bad, imorgon blir det shopping i Korfu stad. Jag skulle kunna stanna här i en evighet!

Av Isabelle Ståhl - 21 augusti 2016 18:07

Jag tröttnade på kylan, fick semester från jobbet och drog till Grekland. Här har vi 34 grader, strålande sol, privat pool och ett underbart hotell. Livet leker just nu!

Av Isabelle Ståhl - 16 augusti 2016 22:43

Jag börjar längta hem. Jag börjar längta efter min familj, mina vänner, mitt hem och efter Stockholm. Jag börjar längta efter det liv jag inte levt på 9 månader. I december förra året lades jag in på sjukhus, var inlagd där utan en enda nattpermission tills i juni, i juni skrevs jag ut och spenderade två stressiga dagar hemma som gick åt till att packa upp mitt sjuka liv från sjukhuset och packa ner mitt friska liv i väskan som skulle följa med mig upp till dalarna. Två stressiga dagar sen lämnade jag Stockholm igen för 5 månaders jobb i leksand. Jag har inte varit hemma på 9 månader nu varav de första 6 månader hölls jag ifrån mitt hem med tvång. Jag trivs bra här uppe i leksand, det gör jag. Men jag känner ändå att det är något jag saknar. Jag saknar känslan av att få komma hem, för hur jag än vänder och vrider på det så har jag aldrig trivts i dalarna på det sett som jag trivs i Stockholm.
Jag har nog lite hemlängtan.

Sök i bloggen

Presentation


Mitt namn är Isabelle, 22 år och från Stockholm.


Här i min blogg får ni följa mina dagar och mitt liv som jag ägnar åt att kämpa för att bli frisk. Återkommande depressioner och panikångest styr idag min vardag.

Not swedish?

Fråga mig

29 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1 2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25 26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2016 >>>

Arkiv

Senaste inläggen

Tidigare år

RSS

Följ bloggen

Följ Isabelle - Vägen till ett friskare liv med Blogkeen
Följ Isabelle - Vägen till ett friskare liv med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se