Isabelle - Vägen till ett friskare liv

Alla inlägg under oktober 2016

Av Isabelle Ståhl - 31 oktober 2016 19:27

3 akutbesök inom loppet av ett dygn. Två på handens närakut och ett på Huddinge sjukhus. Jag mår så jävla dåligt. Vet inte om det är voxran i sig som ger mig biverkningar som får mig att gråta av smärtor eller om det är en urinvägsinfektion som jag fått pga min kateter som jag har pga voxran. Hur som helst är voxran ett helvete, smärtan i magen ett ännu större helvete och mitt mående i allmänhet är en katastrof. Tårarna bara sprutade på mig idag när jag, efter dagens besök på capio fyllt av smärta, svimmade av i hissen pga smärtan i magen. Tog mig till bilen dubbelvikt och fick hjälp av en snäll tjej att ta mig upp till närakuten. Där fick jag träffa en läkare på än gång och antibiotika sattes in ifall det är en urinvägsinfektion orsakad av voxran. Jag mår så dåligt just nu, så otroligt dåligt. Smärtan tar död på mig och psykiskt orkar jag inte kämpa mer. Jag orkar inte mer.

ANNONS
Av Isabelle Ståhl - 28 oktober 2016 22:22

Jag mår så otroligt dåligt, så dåligt att hela min kropp skriker efter att få ge upp. Ångesten äter upp mig innefrån och svackan jag faller ner i blir bara djupare och djupare. Samtidigt så händer något väldigt fantastiskt i mitt liv just nu, något som (när jag har ork till det) får mig att le och känna hopp. Jag bara önskar så att de stunderna kunde få vara lite fler än vad de är nu.
Eller egentligen är det mycket bra saker som händer och sker runtomkring mig just nu, jag kan bara inte ta det till mig. Ångesten låter mig inte glädjas åt någonting längre känns det som.
Trots att jag är sjukskriven 100 % så är det alltid massa saker jag måste ta tag i, möten på capio, möten med kommunen, nya händelser i livet osv... Det känns som om jag aldrig får vila, kroppen får inte nog av behovet att bara få ligga ner och sluta ögonen. Tröttheten vägrar att försvinna.

I januari har jag och Jessica bokat en resa till Dubai, det borde göra mig överlycklig och sådär supertaggad som bara resor kan göra med mig. Men jag är inte riktigt där än, men snart så. Ge mig lite mera tid så kommer lyckan ifatt även mig, jag hoppas det. Vill tro på det, måste tro på det.
Vi ska iallafall iväg en vecka på ett femstjärnigt hotell med all inclusive och bara för att få den där extra lyxen valde vi till ett deluxrum. Vi behöver det här, både hon och jag. Just det här är vi så värda. Jag måste bara lyckas intyga mig själv om det också, sen blir allt bra.

ANNONS
Av Isabelle Ståhl - 26 oktober 2016 21:52

Den här veckan kommer jag vara tvungen att åka till capio psyk i Haninge alla jävla dagar förutom en. Igår fick jag en ledig dag men annars är det tur och retur resor dit.
Idag blev allt kaos, skulle hämta min medicin hos sjuksköterskan men bröt ihop. Skrek att jag inte orkar mer, att de måste hjälpa mig. Jag klarar inte mer nu. Läkaren blev tillkallad, återigen prat om inläggning. "Inte igen" skrek jag bara. Efter ett halvår på nacka och nyss utskriven från Haninge gör jag inte om det igen. Inläggningarna på psyk för min del har jag snart tappat räkningen på. Ska det ens kunna vara så?
Ska till läkaren imorgon igen, ett akutbesök. Har egentligen en tid till honom på tisdag men nu blir det imorgon också. Mitt jävla liv alltså. Jag orkar inte mer.

Av Isabelle Ståhl - 22 oktober 2016 23:47

Jag mådde för dåligt för att åka till capio igår. Psykiskt var ångesten över ännu ett besök där enorm och fysiskt var jag påverkad av nattens tabletter så att köra bil var inte att tänka på. Och buss hade jag aldrig klarat av, inte nu. Mår för dåligt för det. Istället kom mobila teamet hem till mig och pratade och för en gångs skull var de faktiskt bra.
Tanken var att jag under gårdagskvällen skulle åka in till stan på en intervju om min tid på nacka psyk men ångesten vann än en gång över mig. Men idag tog jag mig i kragen, åkte iväg till uppsala med en god vän och åt middag och promenrade i stan. Jag älskar verkligen uppsala, så otroligt mysig stad!
Det tog emot i början, hela förmiddagen var jag arg, ledsen och livrädd. Skulle jag klara av det här? Bara det att klä på mig riktiga kläder var en utmaning (har levt i mjukiskläder de senaste veckorna). Men finkläderna åkte på och jag bestämde mig för att jag skulle ge det ett försök. Men ju närmare resan kom desto sämre mådde jag. Beslutade mig till sist för att ta stesolid för att klara av utflykten. Hellre vid behovsmedicin en gång extra än isolering i hemmet. Och det fungerade, jag slappnade av mer och ångesten blev inte längre lika påtaglig. Det blev faktiskt en lyckad men kort tripp till uppsala iallafall. Tanken var att vi skulle ha stannat längre och gjort något kul under kvällen men ångesten bet återigen tag i mig och jag ville hem. Eller nej; ville är fel ord. Jag ville inte hem, jag ville vara kvar och må bra men kroppen sa ifrån och jag är glad att jag lyssnande på mig själv och åkte hem. Det gäller att ta små steg i taget, inga jättekliv. Då blir det bara pankaka av hela situationen. Jag är iaf riktigt stolt över mig själv som kom iväg!

Av Isabelle Ståhl - 20 oktober 2016 21:57

Sen den 27 september i år är jag sjukskriven på heltid igen. Överdosen, inläggningen och tiden efter har tagit hårt på mig och många dagar är totalt kaos. Jag har enormt svårt att ta mig upp från sängen på morgonen/förmiddagen och jag får kämpa för att inte gå och lägga mig igen när jag väl har kommit upp. Men jag är så trött, trött på livet och trött på att inte orka någonting. Jag vill bara sova, men inte ens det lyckas jag med ordentligt. Den sömn jag får är oregelbunden, ryckig och med många jobbiga drömmar. Usch jag vill inte ha det såhär längre, jag vill ha en vändning nu men depressionen verkar verkligen ha sugit sig fast i mig totalt. Tanken är att jag ska vara sjukskriven året ut och sen hoppas jag på att jag är på banan igen. Jag måste vara det, har planer för nästa år som jag inte vill missa. Men jag ska ta mig dit. Jag ska verkligen kämpa för att ta mig dit.

Av Isabelle Ståhl - 19 oktober 2016 21:04

Jag har blivit dåligt bemött och dåligt lyssnad på inom vården många gånger men capio psykiatri i Haninge tar hem priset på att förstöra mitt liv. Sänker mediciner utan att informera om det, nekar dbt 3 gånger på raken(!), vägrar att ens försöka förstå sig på mina problem och framförallt min medicin känslighet. Vartenda besök hos de har slutat i tårar. Var hos de idag igen och satt sedan i bilen i tio minuter och skrek bara rakt ut "jag orkar inte mer" medans tårarna rann ifrån mina kinder. På fredag är det dags igen, en ny tid och en ny ångest. Nya skrik och gråtattacker här hemma och en enorm känsla av uppgivenhet. Capio haninge gav mig ett dåligt intryck redan för snart ett år sedan när nacka slutenvård bad de hjälpa mig men de vägrade. Och sen dess har det fortsatt. Fy fan vad jag hatar det där stället. Det som de kallar hjälp är något som bara får mig att falla ännu längre ner i den här totala hopplösheten. Riktigt jäkla patetiskt är vad det är.

Av Isabelle Ståhl - 17 oktober 2016 22:12

När mådde jag såhär dåligt sist? När försvann orken att helt kämpa ifrån mig senast? Var det på nacka? Det måste varit det, såhär dåligt brukar jag inte må. Idag bestämde jag mig för att det fick räcka, ångesten kvävde mig och jag hade skrikit mig hes kvällen innan. Tårarna rann konstant och just då bestämde jag mig för att det inte ska bli någon morgondag för mig. På riktigt. Jag har nog aldrig känt mig så säker på något på så länge som jag kände då. Men räddningen kom, i samma stund tanken kom kom mamma hem och det blev bättre. Jag blev inte lika ensam med ångesten och hopplöshetkänslan.

Jag vet inte om det här bottnar i att jag tvingas gå på capio i Haninge fast jag vägrar. "Jag sätter aldrig min fot där igen" skrek jag gråtandes i onsdags. Det resulterade i tre möten i veckan på just den mottagningen i fortsättningen. Antingen bottnar mitt dåliga mående i det eller så bottnar det i något helt annat. Kanske bottnar det bara i att jag är som jag är.

Voxran äter jag fortfarande, kan inte kissa alls vissa dagar så kateter är ett måste. Jag ber om hjälp men får ingen. Det är inte det som prioriteras just nu. "Nu måste vi fokusera på det psykiska". Ja men snälla du: att som 22 åring tvingas gå med kateter kommer leda till ännu mer psykiskt ohälsa kan jag lova. Jag har varit med förr. Orken att kämpa dubbelt finns inte.
Igår var jag ett telefonsamtal bort från att hämtas med polis till st göran (tror jag hamnade i någon form av psykos, kände inte igen mig själv alls). Det blev inget st göran, inte igår och inte idag. Jag klarar inte av en inläggning till, fixar det helt enkelt inte. Men jag fixar inte att vara hemma heller. Jag fixar ingenting just nu.

Var tvungen att boka av en grej ikväll som jag verkligen sett fram emot. Till och med längtat till! Men ångesten och tårarna vann. Hur skulle jag kunna lämnat huset, när jag inte ens orkade stå upp på grund av ångesten?
Jävla skitliv jag orkar inte mycket mer. Imorgon ska jag ringa till min kontaktperson, HON förstår. Alla vill hjälpa och göra det bästa för mig och för det är jag evigt tacksam, men det är få som förstår men det gör hon.

Ligger i sängen och funderar på att lägga in mig själv frivilligt, bättre det än med tvång som kanske kommer komma snart. Jag tror inte jag klarar av att ta hand om mig själv länge till. Kraften finns inte. Men en inläggning tar emot, även om jag läggs in frivilligt så kommer det att konverteras. När ångesten slår till och jag får en flipp kommer bältessängen fram och likaså tvångsinjektionen och då är vården inte så frivillig längre. Då är vi där igen, där vid vårdintyg, LPT och vård under tvång. Jag är inte redo för den risken, inte än. Jag måste kämpa lite till här hemma först. Kämpa och hoppas på att det går. Snälla gud, om du finns, hjälp mig nu. Jag klarar mig inte länge till. Hjälp mig!

Av Isabelle Ståhl - 16 oktober 2016 23:43

Mår så jävla dåligt att jag håller på att kräkas. Ångesten dödar mig och tvingar mig att skrika elaka saker åt de jag älskar mest. Min älskade familj, som gör allt för mig, som jag totalt bryter ner till botten. Jag hatar mig själv, hatar den sjuka Isabelle. Efter en del lugnande mediciner landade jag mer i verkligenheten och skriken, hånskratten och den psykiska misshandeln övergick istället till tårar som aldrig vill ta slut och hulkande "förlåt".
Fy fan för vad jag hatar mig själv, kan inte säga det nog med gånger. Tårarna rinner på mig igen nu, hur kan jag ha hjärta nog att vara så elak? Hur kan jag se på hur min familj fullkomligt bryter ihop och går under medans jag sitter i fåtöljen och frågar vad fan de håller på mig. "Lite stake får ni väl ändå ha i " "Ni är fan värdelösa på att debattera, det är ju inte ens lönt, jag vinner ju ändå alltid".
Hat, hat och ännu mera hat. Jag kommer inte kunna ta livet av mig, så självisk är jag inte mot de jag älskar mest. De har lidit tillräckligt men jag måste få hjälp. Hjälp att orka fortsätta kämpa och hjälp att sluta bryta sönder min familj.
Äckliga, vidriga jag. Varför finns jag ens? Jag förstör bara. Familjen går sönder och psykiatrin står maktlösa. Vilket jäkla hopplöst fall jag är. Undra vem som ger upp först?

Sök i bloggen

Presentation


Mitt namn är Isabelle, 22 år och från Stockholm.


Här i min blogg får ni följa mina dagar och mitt liv som jag ägnar åt att kämpa för att bli frisk. Återkommande depressioner och panikångest styr idag min vardag.

Not swedish?

Fråga mig

29 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5 6 7 8 9
10
11 12 13
14
15
16
17
18
19 20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2016 >>>

Arkiv

Senaste inläggen

Tidigare år

RSS

Följ bloggen

Följ Isabelle - Vägen till ett friskare liv med Blogkeen
Följ Isabelle - Vägen till ett friskare liv med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se