Isabelle - Vägen till ett friskare liv

Alla inlägg under mars 2017

Av Isabelle Ståhl - 30 mars 2017 17:09

Jag har inte klarat av läkaren här på avdelningen förut. Känt att hon inte lyssnar på mig och att hon kör över både mig och min vilja. Idag hände det igen. Jag bad om utgång men blev nekad. Kunde för allt i världen inte förstå varför. Alla andra patienter på avdelningen har möjlighet att gå ut medans jag sitter inlåst med tillsyn varje kvart.
Idag fick jag nog. Stod vid ytterdörren och fångade tag i den när en skötare gick ut. Väntade en stund och gick sen ut jag med. Utan skor eftersom de ligger inlåsta och endast iklädd i landstingets fula kläder.
Gick iväg mot stationen och tänkte åka hem. Orkade inte vara kvar en sekund till. Telefonen ringde konstant. Jag vägrade svara. Började tillslut prata med läkaren på telefon och kände att jag plösligt fick ett förtroende för henne. Hon lyssnade på min vilja och allt brast. Tårarna sprutade och med henne i telefonluren väntade jag på stationen för att en bil skulle komma och hämta mig. Fick skjuts tillbaka till avdelningen där läkaren mötte upp mig och för första gången på hela veckan kände jag att jag vågade öppna upp mig för henne och faktiskt ge henne mitt förtroende. Hon satt med mig ett tag och jag lyckades tillslut lugna ner mig. Extravaket sattes in igen men jag orkade inte ens kommentera det, än mindre debattera emot det. Hon sa att hon kände sig osäker. Jag lät henne få vara osäker och ha kvar extravaket. Insåg att jag aldrig kommer få bort det med en diskussion ändå.
På något sätt kändes det ändå lättare den här gången. Som om jag förstod att hon inte satte vaket på mig för att jävlas som jag har känt de andra gångerna.
Så nu sitter jag här igen, med ett extravak och fortsatt nollad utgång men med en känsla av att jag kommer få hjälp. Någon gång kommer allt bli bra.
Min voxra höjs på prov till 300 mg istället för 150 gram nu när jag är här på sjukhuset. Om jag tål det eller inte återstår att se men det är bättre att prova här än hemma om allt skulle gå åt skogen.

ANNONS
Av Isabelle Ståhl - 30 mars 2017 00:37

Jag drabbas av panik. Panik på att vara här. På att vara instängd. På att inte ha en egen vilja.
Läkaren vägrade låta mig åka till skolan och tentan idag. Istället gick jag runt på avdelningen skitförbannad och ångestfylld över situationen. Jag vet faktiskt inte vad som blev bättre över att jag inte fick åka. Utgång fick jag inte heller, läkaren var rädd att jag skulle dra ifrån avdelningen. Och hon hade rätt. Redan igår hämtade jag ut mitt busskort och legitimation för att kunna smita härifrån om hon vägrade låta mig åka. Men med en nollad utgång gick även den planen i bitar.
Just nu ligger jag i sängen och ska försöka sova. Fick panik och tårarna bara sprutade ikväll över situationen. Över att jag är här och över att jag hamnar efter så mycket i skolan. Nu känns det dock bättre och jag hoppas på en lugn natt. Några timmars djup sömn skulle kännas underbart!
Godnatt!

ANNONS
Av Isabelle Ståhl - 29 mars 2017 00:38

Jag ligger i min säng på avdelningen. Extravaket togs bort under dagen och jag inser att jag borde känna mig glad. Glad över att äntligen få vara ifred. Och det är jag men glädjen över ensamtiden motarbetas av ilskan jag känner över hela situationen. Jag har verkligen inte tid att vara här. Jag har inte lust att proppas full med mediciner som jag inte vill ha. Jag vill inte tvingas till en vård som jag faktiskt klarar mig utan. Jag vill helt enkelt inte det här!

Imorgon klockan 13 måste jag iväg till skolan och skriva en tenta. Med en för tillfället nollad utgång är det nog inget annat än rätt naivt av mig att tro att dörrarna kommer öppnas upp för mig och jag kommer få tillåtelse att lämna avdelningen några timmar. Men jag får se. Det är en annan läkare som ska göra den bedömningen imorgon. En läkare som jag har haft förut och som jag tycker bra om. En läkare som aldrig skulle tvinga kvar mig på avdelningen längre än absolut nödvändigt. Så lite hopp har jag.
Jag sprang runt hela kvällen på avdelningen idag, sådär rastlös som bara jag kan vara, och oroade mig för tentan. Eller inte för själva tentan utan för själva möjligheten att ta mig dit.

Usch vad stressad jag känner mig! Läkaren tror att det är därför som jag krashade den här gången. Jag tror att det beror på att läkaren på mobil psykiatri som jag träffade i torsdags skrev ut en hel förpackning med sömntabletter till mig. Smart, verkligen. Jag som känt inte ens klarar av att hantera två dagars doser med benzo får en hel jävla förpackning rätt i handen. Som gjort för att misslyckats!

Om två veckor har jag min nästa tenta och veckan innan den behöver jag tillbringa uppe i leksand med att jobba och förbereda inför arbetet till sommaren. Och sen måste jag även hinna med att fira påskhelgen där uppe. Blir tokig!
Dagarna springer ifrån mig, tiden flåsar mig i nacken, stressen ger mig panikattacker och alla mina drömmar, som nyss kändes så nära, rinner istället än en gång ifrån mig. Men jag vägrar ge upp, jag bara måste klara av det här.

Jag inser hur liten och skör jag känner mig när jag inte ens orkar argumentera emot läkarna och de i personalen som säger att jag måste hoppa av mina studier. De som tycker att jag måste ta mig tid till att hitta mig själv och fokusera på att överleva istället för att lägga tid som jag egentligen inte har på studier. Jag förstår faktiskt helt ärligt inte deras resonemang. Det är först nu, nu när jag går en utbildning som jag känner mig nöjd med som jag för första gången känner en lättnad och en friare känsla inom mig. Det är först nu när jag får chansen att utveckla mig själv mot den riktning som jag vill, som ångesten över mitt liv lättar och jag inser för första gången på länge att jag har hittat rätt. Jag har hittat vad jag vill ägna mina yrkesverksamma år till. Hur ska jag kunna överleva om jag fortsätter leva i det vakuum som jag levde i innan jag fick möjligheten att påbörja den här utbildningen? Ett vakuum fullt av ovisshet, utanförskap och sjukskrivningar.
Återfall kommer alltid att komma, det vet vi, men för mig spelar det faktiskt inte så stor roll att fundera på varför jag trampade snett nu ännu en gång. Det viktiga för mig är att jag har hittat något i mitt liv som jag verkligen brinner för och är redo att kämpa för. Jag är helt enkelt redo att trampa upp på rätt stig igen och återställa snedsteget som jag tog. Och det ska jag också göra. Bakslagen får komma. Jag kommer att vinna både över de och över alla de som säger att det här kommer jag aldrig klara av.
#StarkareÄnVadNiTror

Av Isabelle Ståhl - 27 mars 2017 18:57

Jag sitter i sängen, nyduschad och iklädd rena kläder. Känner mig fräschare än på länge. Slås av det ironiska i det hela att jag njuter av duschen i det fult gulkaklade, slitna badrummet inne på psyk. Jag slås av det skeva i att jag uppskattar vattnets varma strålar så pass mycket att jag för stunden känner mig lycklig. Det idiotiska i det att jag överhuvud taget kan njuta av en dusch med lanstingets torra schampo och illaluktande tvål med en personal utanför duschen tillsagd att bevaka mig varje minut. Jag slås av det fruktansvära att jag, en 23-årig tjej, sitter inlåst bakom psykitarins fyra väggar ytterligare en gång och att jag faktiskt har börjat vänja mig vid det. 

När jag virar den stela handduken omkring mig känner jag hur värmen omsluter mig. Jag känner hur verkligheten kommer ikapp och jag känner mig så felplacerad. Jag ska inte bli lycklig av en dusch inom landstinget som inte ens kan leverera riktigt hett vatten. Jag ska inte bli lycklig av att för stunden få glömma bort all skit i mitt liv och bara fokusera på vattnets ojämna strålar från det trasiga munstycket. Jag ska bli lycklig av resor, vänner, familj och utbildning. Allt sånt där som ingår i en annars så normal vardag. Allt sånt där som för mig har bytts ut mot en vardag som en fånge. En fånge både i min egna kropp och i den svenska sjukvårdens lagsystem.

Av Isabelle Ståhl - 27 mars 2017 15:44

Jag ligger i sängen och tittar upp i taket. Slås av, som jag gör alla gånger jag ligger inne, att takhöjden är så mycket högre här än i vanliga hus. Utskrivningen gick inte alls. Inte heller fick jag bort extravaket eller till någon utgång. Istället försöker jag njuta så mycket jag kan av solen och den kommande våren ute på avdelningens balkong och ställa in mig på ett par dagar till på psyk.

Av Isabelle Ståhl - 26 mars 2017 23:16

Jag dör på att vara här! Så jäkla segt. Dötiden är enorm och ångesten över allt som hänt är på topp. Imorgon är det äntligen måndag och jag ska få träffa läkaren på avdelningen för första gången (det var jourläkaren som skrev in mig i fredags). Så nu jäklar satsar vi på utskrivning och en säker hemgång! Imorgon SKA jag hem.

Av Isabelle Ståhl - 25 mars 2017 00:15

Jag ligger i sängen och gråter stilla. Undrar vad jag har ställt till med? Varför blir allting bara fel för mig?
Kvällen har varit lugn, om man bortser från en panikattack som jag fick när ångesten var som värst över att jag ville hem. Men den lugnade sig. Men en trygg, stabil och för mig välkänd skötare här på avdelningen tog jag mig igenom skiten och lugnade ner mig. Satt mig ner vid bordet i mitt rum och försökte plugga lite, det gick sådär. Jag mår inte riktigt helt 100 just nu och det märks.
Jag ger upp det här snart, nästa gång personalen kommer in och tittar till mig så ber jag om en till sömntablett. Inatt SKA jag sova!

Av Isabelle Ståhl - 24 mars 2017 13:36

Jag fucking hatar mig själv! Jag som hade så mycket att se fram emot i helgen och så sabbar jag allt. Fick tag i tabletter igår, svepte rubbet. Sule ringer av en slump, larmade ambulans och jag kördes in till Huddinge. Sent inatt lämnade jag medicinen och kördes upp till psyk här på sjukhuset. Nu väntar jag på att få åka till Haninge och min hemavdelning där. Orkade verkligen inte med en till inläggning nu och framförallt inte med tanke på skolan så jag drog till med alla knep jag kunde nu på förmiddagen för att få åka hem för läkaren. Det gick inte. Hon kände sig för osäker. Jag kände mig överkörd. Vårdintyget som skrevs på akuten igår övergick till LPT och min fria vilja försvann.
Jag är svinstressad över skolan med tanke på det här, både på antamoiplugget men även en omvårdnadstenta som jag har på onsdag. Jag bara måste få till det här på något sätt.

Sök i bloggen

Presentation


Mitt namn är Isabelle, 22 år och från Stockholm.


Här i min blogg får ni följa mina dagar och mitt liv som jag ägnar åt att kämpa för att bli frisk. Återkommande depressioner och panikångest styr idag min vardag.

Not swedish?

Fråga mig

29 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14 15 16
17
18
19
20
21
22
23 24 25 26
27
28
29 30
31
<<< Mars 2017 >>>

Arkiv

Senaste inläggen

Tidigare år

RSS

Följ bloggen

Följ Isabelle - Vägen till ett friskare liv med Blogkeen
Följ Isabelle - Vägen till ett friskare liv med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se