Isabelle - Vägen till ett friskare liv

Alla inlägg under juli 2018

Av Isabelle Ståhl - 24 juli 2018 23:00

Jag har återigen tagit en paus från bloggandet. Både behovet av att skriva samt orken att uppdatera bloggen har under de senaste månaderna fallerat men nu, efter en kaotisk vår, börjar jag återigen resa mig upp och upplever livet som ganska så stabilt.

Jag har egentligen haft en helvetes vår kan man nog uttrycka det. Egentligen har jag varit med om mycket värre, varit med om år som bestått av så mycket mer panik och ångest än just den här, men med tanke på hur mitt grundmående egentligen har varit så har den här våren varit tuff. Riktigt tuff.

Jag tror att allting redan började i december för mig, en situation då jag tvingades utför HLR på en nära anhörig fick mig i en ond spiral som jag sen inte riktigt tog mig upp ifrån. Jag tror att mycket handlade om att jag själv blev förvånad över min reaktion efter hela händelsen. Jag har gjort HLR i skarpt läge fler gånger än jag kan räkna, både på barn och vuxna. Den minsta var inte ens ett helt år fyllt. Jag har gjort säkert minst 200 övningar sammanlagt i HLR då jag både har medverkat som elev men även att jag själv har hållit i utbildningarna. Det sitter helt enkelt i ryggmärgen på mig och jag har väldigt sällan, hur hemskt det en låter, påverkats särskilt mycket av det efteråt. Det är klart att jag har funderat över utgången för vissa patienter och både den lilla bebisen och den sju år gamla flickan är två av de barn som jag aldrig kommer glömma. Alla de gånger jag har pumpat HLR på en vuxen har på något sätt försvunnit i mängden. Jag kan förstå att det låter ganska kallt men jag tror att det är lite av en skyddsmekanism från min sida. Jag hade aldrig klarat av att jobba så nära liv och död och dessutom aktivt arbeta på gränsen och tänja ut den till den grad att jag aktivt påverkar en annan människas chans till överlevnad. Orken att fortsätta älta och fundera över alla de patientfall som gått både bra och mindre bra har inte riktigt funnits.
Men den här gången gjorde den det. Jag kan så här långt senare i efterhand någonstans ha en förståelse kring att jag reagerade annorlunda efter en HLR situation med en anhörig gentemot en för mig främmande människa. Jag kan även förstå nu att det för mig blev en väldigt stor chock att mitt under en middag gå från sociala och glada Isabelle till sjukvårdare Isabelle som plötsligt fick väldigt mycket ansvar. Det är en enorm skillnad att vara på jobbet och hela tiden vara bered på att det faktiskt kan hända gentemot att sitta hemma i sitt eget hus och plötsligt inse att man måste axla om till en roll man inte var beredd på. Allt det här kan jag inse nu, efter många tankegenomgångar med mig själv och efter flera långa samtal med min psykolog. Men jag kunde inte se det då när det hände. Istället fick jag fullständig panik över hur jag reagerade och blev väldigt osäker på hela min förmåga att kunna hantera akuta situationer i fortsättningen efter det här. Jag kunde inte se att allt det här egentligen var en chockreaktion från min sida. Jag klandrade mig otroligt länge efteråt kring misstag jag tyckte att jag gjorde och mådde väldigt dåligt över att jag upplevde mig som så påverkad efteråt. Jag drömde mardrömmar om situationen och fick gång på gång upp minnesbilder av situationen i huvudet som jag inte kunde mota bort. Allt det här blev för mig en katastrof och ett tecken på misslyckande från min sida. Jag började må sämre på grund utav den ständiga ångesten som plågade mig efter händelsen och det räckte med två veckors ångest för mig för att jag sedan skulle falla ner, djupare än vad jag annars hade tillåtit mig att göra.

Januari blev tuff och februari likaså. Jag blev nedstämd och orkade inte med livet längre. Skolan blev en plåga och praktiken som jag skulle utföra blev en mardöm. Jag hade oroligt svårt att hitta tillbaka till motivationen igen och skolresultaten började dala. Ungefär här bestämde jag mig för att den misslyckande praktiken och de dåliga resultaten i skolan måste beror på min ADHD och mina koncentrationssvårigheter. Sagt och gjort. Centralstimulantia sattes in på prov och jag fick Concerta i en låg dos utskrivet. Då började det riktiga helvetet. Jag blev helt personlighetsförändrad. Ångesten rev och slet i mig på ett galet sätt och jag började ppå allvar igen tänka på att ge upp allt hopp om livet. Jag orkade ingenting och både glömde bort och aktivt struntade i mina besök på Wemind som jag hade inbokade. Jag slutade köra bil på grund av att jag hade en sån fruktansvärd ångest att jag på allvar var rädd över att jag med flit skulle köra in alldeles för fort i mitträcket eller en bergvägg. Sjukresor ordnandes och jag försökte ta mig till Wemind så ofta mitt mående var så pass okej att jag iallafall klarade av att stå upp. Jag tappade orden, glömde bort mitt namn, glömde bort vem jag var och försökte komma underfund med vart jag befann mig när jag låg hemma i in säng. Mobila teamet kom hem gånger flera till mig och situationen blev ohållbar. Jag lovade läkarna på Wemind att sluta med medicinen men var så fast inställd på att allt skulle bli bättre att jag trots det fortsatte. Tillslut gick det inte längre. Ett vårdintyg skrevs och allting blev upp och ner. På mindre en minut försvann marken under mina fötter. Jag fick panik. Insåg att jag aldrig skulle klara av en till vistelse bakom psykiatrins låsta dörrar. Jag lämnade in alla mina kvarvarande tabletter och slutade där och då, lovade att aldrig mer ta de igen. Lovade att inte skada mig själv eller göra något dumt trots att jag inge hellre ville än att hoppa framför tåget just där och då. Men jag intalade att allt skulle bli bättre bara Concertan försvann ur min kropp.

Jag fik bort vårdintyget och fick åka hem den kvällen. Jag kämpade på med fysiska och psykiska utsättningssymtom från concertan i en vecka och mådde bokstavligt talat skit. Men jag började trots detta se en ljusning. Efter att jag slutade med medicinen kunde jag plötsligt komma ihåg mitt personnummer och namn igen och jag tappade inte orden mitt i en mening som jag gjorde tidigare. Det gav mig lite hopp och jag krigade vidare.

Skolan gick däremot bara utför. Jag klarade inte av att närvara på praktiken alls under den här perioden. Vissa dagar försökte jag tvinga mig men jag är i ärlighetens namn glad över att jag inte tog mig dit. Jag hade uppriktigt sagt varit en patientfara för patienterna. Skolan hade dock inte någon förståelse för detta och gång på gång ifrågasattes mitt betande och min frånvaro. Jag fick ett läkarintyg och kunde uppvisa papper på 100 procent sjukskrivning från läkare men detta var inte ens något som skolan orkade bemöda sig att ta emot. Det var så mycket enklare att skylla på för lite ansvar fån min sida än att behöva skapa en åtgärdsplan för hur situationen skulle lösas. Situationen blev mer och mer irriterad och det mesta av mitt förtroende för Sophiahemmet försvann på mindre än en vecka. Jag fick istället för förståelse från skolans sida information kring hur oroligt dyrt det var för skolan att betala för praktikplatser till mig som jag inte klarade av att nyttja. ”Kunde du inte informerat oss tidigare om att du inte skulle ha orken att genomföra den här praktikperioden?”
För mig som enkom började med Concerta just för att underlätta mina studier kände mig totalt överkörd. Alla människor reagerar såklart olika på olika mediciner men flera olika professioner på Wemind har i efterhand sagt att de aldrig någonsin sett någon bli så sjuk på Concerta som jag blev. Hur skulle jag kunnat ha vetskapen kring att den medicinen skulle påverka mig så brutalt innan jag ens påbörjade behandlingen?

När Concertan så småningom hade lämnat kroppen och jag började återfå ett normalt mående igen försökte jag återigen ge mig in på en ny praktikperiod via skolan. De veckorna var rent ut sagt skittuffa och jag var bokstavligt talat slutkörd både psykiskt och fysiskt. Jag tvingade mig dit på dagarna och sprang undan till toaletten varje gång jag kände ångesten eller yrseln bli alldeles för påtaglig. Jag lyckades ändra om i mitt schema så att jag fick många kvällspass och pass under helger för att jag skulle kunna ha tid  att besöka Wemind alla de gånger i veckan som de krävde på grund av situationen. Jag var nog definitivt uppe i 200 procent där ett tag trots papper på 100 procent sjukskrivning. Jag lyckades ta mig igenom de veckorna och fick ihop de timarna som krävdes för ett godkänt resultat. Skolan har dock enligt min egen uppfattning haft en negativ inställning till mig ända sen det att min första praktikperiod gick mindre bra och gång på gång fick jag mejl från min lärare som tryckte ner mig totalt och som fick mig att gråta i timmar. Trots allt mitt kämpande och allt mitt pusslande fick jag frågor kring hurvida jag verkligen tog ansvar över mina studier med tanke på mina prioriteringar och allting jag gjorde behövde verifieras av min handledare för att läraren skulle godkänna äktheten. Jag var helt knäckt under den här perioden och fick hjälp av min psykolog flera gånger med hur jag skulle formulera mig i mejl till skolan för att inte bli missförstådd och vad jag skulle säga för att få de att försöka förstå. Det var dock som att möta en vägg med förståelsen. En stenhård vägg som vägrade rubba sig en enda millimeter. Jag började inse att det var helt hopplöst för mig att klara av det här själv och har sedan dess involverat min kontaktperson och boendestöd i alla mejl och möten med skolan som skett därefter. Jag orkar helt enkelt inte kriga själv för något så enkelt som en förståelse kring att alla, både studenter som icke studenter, faktiskt kan stöta på sjukdomar och hinder i sin vardag ibland som tvingar en att avvika ifrån ens ursprungliga plan.

 

Någonstans mitti allt detta kaos bestämde jag mig för att försöka våga testa på en ny medici mot min ADHD. Reaktionerna från Wemind var inte jättepositiva från början men jag ville verkligen. Jag ville ge det här mer än en enda chans! Jag fick lite olika kortisverkande och långtidsverkande läkemedel som jag provade under olika omgångar med blandat resultat. Någon medicin fick mig återigen helt ur balans. Jag var i en annan värld och såg allting svart eller vitt. Ångesten var återigen fruktansvärd och jag upplevde saker som inte fanns. Tillslut kom jag i alla fall in på Elvanse och den äter jag fortfarande två månader senare. Det var även det en tuff start och jag fick känningar både psykiskt och fysiskt. Vid ett försök (visserligen på eget bevåg) att höja dosen fick mitt hjärta spel och hamnade på Huddinge sjukhus återigen övervakad med EKG. Men jag gav mig inte, tvingade mig igenom dagarna och trots ett ganska svängande mående så står jag fortfarande på Elvanse.

Ångesten har blivit galet mycket värre sedan jag började med Elvanse, men jag upplever ett djupare lugn och en stilla ro i kroppen. Ett lugn och en ro som på något sätt ger mig så mycket att jag tar både ångesten och irritationen som väcks pga medicinen.

Just nu krigar jag på med jobbet och det går trots allt riktigt bra. Första veckorna var tuffa, jag hade inte fått in rätt dos på Elvansen och jag mådde varje eftermiddag när medicinen gick ur kroppen totalt skit. Jag började utveckla ett självskadebeteende som jag egentligen inte tidigare haft. Men efter lite doskorrigeringar och med mer medicin utspritt under hela dygnet känns det stabilare och jag hoppas verkligen att skolan nästa termin kommer gå lättare för mig nu när jag har medicin att tillgå för att kunna klara av allt det som krävs av mig som student.

ANNONS
Tidigare månad - Senare månad

Sök i bloggen

Presentation


Mitt namn är Isabelle, 22 år och från Stockholm.


Här i min blogg får ni följa mina dagar och mitt liv som jag ägnar åt att kämpa för att bli frisk. Återkommande depressioner och panikångest styr idag min vardag.

Not swedish?

Fråga mig

29 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2018
>>>

Arkiv

Senaste inläggen

Tidigare år

RSS

Följ bloggen

Följ Isabelle - Vägen till ett friskare liv med Blogkeen
Följ Isabelle - Vägen till ett friskare liv med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se