Isabelle - Vägen till ett friskare liv

Senaste inläggen

Av Isabelle Ståhl - 5 april 2017 21:26

Jag skrevs äntligen ut igår. Efter flera läkarsamtal, hjälp av enhetschefen och lirkande lyckades jag tillslut få bort mitt LPT och lämna avdelningen. Med tanke på att mitt extravak togs bort i lördags och att jag ända tills i måndags hade nollad utgång så jobbade jag på rätt bra för att få komma hem redan på tisdagen. Jag tjatade mycket. Vägrade kompromissa med läkaren om några dagar till på avdelningen och sen nattpermission innan utskrivning. Jag ville hem på direkten.
Natten till idag blev dock tyvärr en smärre katastrof. På avdelningen tryckte de i mig maxdos av olika benzo preparat och vid hemgång togs allt bort. Tänk er själva den abstinens. Den är inte kul kan jag lova.
Låg och skakade hela natten av ångest och ett hjärta som konstant slog i 150.

Jag var iväg till capio nacka idag och träffade min läkare. Fick reda på att jag kommer att nekas DBT eftersom att jag anses vara för ostabil för det just nu. Jag måste alltså bli stabil av mig själv innan jag får påbörja en behandling för att bli stabil. Jag måste kunna hejda mina impulser av mig själv innan jag får professionell hjälp med tricks på hur jag ska hejda de. Visst låter det logiskt! Svenska psykiatrin i ett jävla nötskal.

Imorgon lämnar jag allt det här bakom mig och åker upp till Leksand för att blanda nytta med nöje. Umgås med nära och kära och jobba på min fantastiska arbetsplats! Det är terapi för mig. Stannar troligtvis där över påsken och åker hem först efter det. Skönt med lite minisemester!

ANNONS
Av Isabelle Ståhl - 2 april 2017 22:40

Jag ligger återigen i sängen i rummet på sjukhuset. Tänkte försöka få mig många timmars sömn inatt. Det ska bli helt underbart att få sova själv i rummet utan en personal som ständigt sitter med i rummet. Jag blir tokstressad av det.
Annars har jag nästan bara sovit och vilat idag, blev helt knäckt av medicinen som jag tog igår trots att jag är medveten om att jag inte tål den. För att få musklerna att sluta krampa och rycka behövde jag ta en massa motmedicin mot det, och den medicinen tål jag verkligen inte heller. Jag kan inte prata normalt utan slöddrar fram orden och äta är bara att glömma med den medicinen i mig. Någonting händer i halsen när jag tar just den medicinen så jag kan verkligen inte svälja, alltså inte ens vatten fungerar. Jag sätter i halsen för varenda tugga eller sked med vätska. Hela kroppen blir så svag och klen av den här medicinen så sväljreflexen försvinner helt för mig.
Slut på klagande! Nu ska jag sova. Natti!

ANNONS
Av Isabelle Ståhl - 2 april 2017 08:59

Ännu en dag i psykiatrins tecken. Vaknade precis och gick upp för att äta frukost men gick snabbt tillbaka till sängen igen när jag insåg hur dåligt jag mådde. Jag fick inte höja min voxra som planerat utan istället sattes Lamictal in igen. Jag har ätit den förut flera gånger och alltid blivit dålig. Men läkaren ville ge den en ny chans. Det blev en kväll med massa exextramediciner för att överhuvudtaget kunna stå ut under gårdagskvällen men fortfarande mådde jag riktigt risig. Avdelningen ringde till jourläkaren som satte ut lamictalen på en gång och in med nya mediciner mot alla biverkningar som jag fick. Trodde jag skulle må bättre nu på morgonen, men icke då. Balansen är kass och muskelryckningarna extrema. Blev nya mediciner imorse så nu hoppas jag på effekt snart.
Fick förresten bort extravaket igår! Chefen på avdelningen bredvid kände igen mig och hjälpte mig att kontakta en läkare som tog bort extravaket. Bara några timmar efter att vaket var borta mådde jag såå mycket bättre psykiskt. Personalen sa att de såg en otrolig skillnad på mig. Jag blev mest irriterad på att de inte trott på mig när jag sagt det tidigare, att extravak får mig att må skit. Jag har ett sånt enormt behov av ensamtid så en vecka med en följeslagare varenda liten sekund gör mig knäpp. Men nu är jag fri! Eller så fri man kan bli, inlåst på en psykavdelning utan utgång.

Av Isabelle Ståhl - 30 mars 2017 17:09

Jag har inte klarat av läkaren här på avdelningen förut. Känt att hon inte lyssnar på mig och att hon kör över både mig och min vilja. Idag hände det igen. Jag bad om utgång men blev nekad. Kunde för allt i världen inte förstå varför. Alla andra patienter på avdelningen har möjlighet att gå ut medans jag sitter inlåst med tillsyn varje kvart.
Idag fick jag nog. Stod vid ytterdörren och fångade tag i den när en skötare gick ut. Väntade en stund och gick sen ut jag med. Utan skor eftersom de ligger inlåsta och endast iklädd i landstingets fula kläder.
Gick iväg mot stationen och tänkte åka hem. Orkade inte vara kvar en sekund till. Telefonen ringde konstant. Jag vägrade svara. Började tillslut prata med läkaren på telefon och kände att jag plösligt fick ett förtroende för henne. Hon lyssnade på min vilja och allt brast. Tårarna sprutade och med henne i telefonluren väntade jag på stationen för att en bil skulle komma och hämta mig. Fick skjuts tillbaka till avdelningen där läkaren mötte upp mig och för första gången på hela veckan kände jag att jag vågade öppna upp mig för henne och faktiskt ge henne mitt förtroende. Hon satt med mig ett tag och jag lyckades tillslut lugna ner mig. Extravaket sattes in igen men jag orkade inte ens kommentera det, än mindre debattera emot det. Hon sa att hon kände sig osäker. Jag lät henne få vara osäker och ha kvar extravaket. Insåg att jag aldrig kommer få bort det med en diskussion ändå.
På något sätt kändes det ändå lättare den här gången. Som om jag förstod att hon inte satte vaket på mig för att jävlas som jag har känt de andra gångerna.
Så nu sitter jag här igen, med ett extravak och fortsatt nollad utgång men med en känsla av att jag kommer få hjälp. Någon gång kommer allt bli bra.
Min voxra höjs på prov till 300 mg istället för 150 gram nu när jag är här på sjukhuset. Om jag tål det eller inte återstår att se men det är bättre att prova här än hemma om allt skulle gå åt skogen.

Av Isabelle Ståhl - 30 mars 2017 00:37

Jag drabbas av panik. Panik på att vara här. På att vara instängd. På att inte ha en egen vilja.
Läkaren vägrade låta mig åka till skolan och tentan idag. Istället gick jag runt på avdelningen skitförbannad och ångestfylld över situationen. Jag vet faktiskt inte vad som blev bättre över att jag inte fick åka. Utgång fick jag inte heller, läkaren var rädd att jag skulle dra ifrån avdelningen. Och hon hade rätt. Redan igår hämtade jag ut mitt busskort och legitimation för att kunna smita härifrån om hon vägrade låta mig åka. Men med en nollad utgång gick även den planen i bitar.
Just nu ligger jag i sängen och ska försöka sova. Fick panik och tårarna bara sprutade ikväll över situationen. Över att jag är här och över att jag hamnar efter så mycket i skolan. Nu känns det dock bättre och jag hoppas på en lugn natt. Några timmars djup sömn skulle kännas underbart!
Godnatt!

Av Isabelle Ståhl - 29 mars 2017 00:38

Jag ligger i min säng på avdelningen. Extravaket togs bort under dagen och jag inser att jag borde känna mig glad. Glad över att äntligen få vara ifred. Och det är jag men glädjen över ensamtiden motarbetas av ilskan jag känner över hela situationen. Jag har verkligen inte tid att vara här. Jag har inte lust att proppas full med mediciner som jag inte vill ha. Jag vill inte tvingas till en vård som jag faktiskt klarar mig utan. Jag vill helt enkelt inte det här!

Imorgon klockan 13 måste jag iväg till skolan och skriva en tenta. Med en för tillfället nollad utgång är det nog inget annat än rätt naivt av mig att tro att dörrarna kommer öppnas upp för mig och jag kommer få tillåtelse att lämna avdelningen några timmar. Men jag får se. Det är en annan läkare som ska göra den bedömningen imorgon. En läkare som jag har haft förut och som jag tycker bra om. En läkare som aldrig skulle tvinga kvar mig på avdelningen längre än absolut nödvändigt. Så lite hopp har jag.
Jag sprang runt hela kvällen på avdelningen idag, sådär rastlös som bara jag kan vara, och oroade mig för tentan. Eller inte för själva tentan utan för själva möjligheten att ta mig dit.

Usch vad stressad jag känner mig! Läkaren tror att det är därför som jag krashade den här gången. Jag tror att det beror på att läkaren på mobil psykiatri som jag träffade i torsdags skrev ut en hel förpackning med sömntabletter till mig. Smart, verkligen. Jag som känt inte ens klarar av att hantera två dagars doser med benzo får en hel jävla förpackning rätt i handen. Som gjort för att misslyckats!

Om två veckor har jag min nästa tenta och veckan innan den behöver jag tillbringa uppe i leksand med att jobba och förbereda inför arbetet till sommaren. Och sen måste jag även hinna med att fira påskhelgen där uppe. Blir tokig!
Dagarna springer ifrån mig, tiden flåsar mig i nacken, stressen ger mig panikattacker och alla mina drömmar, som nyss kändes så nära, rinner istället än en gång ifrån mig. Men jag vägrar ge upp, jag bara måste klara av det här.

Jag inser hur liten och skör jag känner mig när jag inte ens orkar argumentera emot läkarna och de i personalen som säger att jag måste hoppa av mina studier. De som tycker att jag måste ta mig tid till att hitta mig själv och fokusera på att överleva istället för att lägga tid som jag egentligen inte har på studier. Jag förstår faktiskt helt ärligt inte deras resonemang. Det är först nu, nu när jag går en utbildning som jag känner mig nöjd med som jag för första gången känner en lättnad och en friare känsla inom mig. Det är först nu när jag får chansen att utveckla mig själv mot den riktning som jag vill, som ångesten över mitt liv lättar och jag inser för första gången på länge att jag har hittat rätt. Jag har hittat vad jag vill ägna mina yrkesverksamma år till. Hur ska jag kunna överleva om jag fortsätter leva i det vakuum som jag levde i innan jag fick möjligheten att påbörja den här utbildningen? Ett vakuum fullt av ovisshet, utanförskap och sjukskrivningar.
Återfall kommer alltid att komma, det vet vi, men för mig spelar det faktiskt inte så stor roll att fundera på varför jag trampade snett nu ännu en gång. Det viktiga för mig är att jag har hittat något i mitt liv som jag verkligen brinner för och är redo att kämpa för. Jag är helt enkelt redo att trampa upp på rätt stig igen och återställa snedsteget som jag tog. Och det ska jag också göra. Bakslagen får komma. Jag kommer att vinna både över de och över alla de som säger att det här kommer jag aldrig klara av.
#StarkareÄnVadNiTror

Av Isabelle Ståhl - 27 mars 2017 18:57

Jag sitter i sängen, nyduschad och iklädd rena kläder. Känner mig fräschare än på länge. Slås av det ironiska i det hela att jag njuter av duschen i det fult gulkaklade, slitna badrummet inne på psyk. Jag slås av det skeva i att jag uppskattar vattnets varma strålar så pass mycket att jag för stunden känner mig lycklig. Det idiotiska i det att jag överhuvud taget kan njuta av en dusch med lanstingets torra schampo och illaluktande tvål med en personal utanför duschen tillsagd att bevaka mig varje minut. Jag slås av det fruktansvära att jag, en 23-årig tjej, sitter inlåst bakom psykitarins fyra väggar ytterligare en gång och att jag faktiskt har börjat vänja mig vid det. 

När jag virar den stela handduken omkring mig känner jag hur värmen omsluter mig. Jag känner hur verkligheten kommer ikapp och jag känner mig så felplacerad. Jag ska inte bli lycklig av en dusch inom landstinget som inte ens kan leverera riktigt hett vatten. Jag ska inte bli lycklig av att för stunden få glömma bort all skit i mitt liv och bara fokusera på vattnets ojämna strålar från det trasiga munstycket. Jag ska bli lycklig av resor, vänner, familj och utbildning. Allt sånt där som ingår i en annars så normal vardag. Allt sånt där som för mig har bytts ut mot en vardag som en fånge. En fånge både i min egna kropp och i den svenska sjukvårdens lagsystem.

Av Isabelle Ståhl - 27 mars 2017 15:44

Jag ligger i sängen och tittar upp i taket. Slås av, som jag gör alla gånger jag ligger inne, att takhöjden är så mycket högre här än i vanliga hus. Utskrivningen gick inte alls. Inte heller fick jag bort extravaket eller till någon utgång. Istället försöker jag njuta så mycket jag kan av solen och den kommande våren ute på avdelningens balkong och ställa in mig på ett par dagar till på psyk.

Sök i bloggen

Presentation


Mitt namn är Isabelle, 22 år och från Stockholm.


Här i min blogg får ni följa mina dagar och mitt liv som jag ägnar åt att kämpa för att bli frisk. Återkommande depressioner och panikångest styr idag min vardag.

Not swedish?

Fråga mig

29 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2018
>>>

Arkiv

Senaste inläggen

Tidigare år

RSS

Följ bloggen

Följ Isabelle - Vägen till ett friskare liv med Blogkeen
Följ Isabelle - Vägen till ett friskare liv med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se